Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ställ krav på USA, Persson

Ledare

Ställ krav på USA, Persson

Persson hade rätt. Blair hade rätt.

Gudrun Schyman och Matz Hammarström hade fel.

Det var rätt att ge USA fullt stöd för en väpnad aktion riktad mot terroristernas beskyddare. Därmed befriades Afghanistans folk från talibanernas totalitära regim och ett motbjudande kvinnoförtryck.

Med en försiktig förhandlingslinje hade aldrig detta uppnåtts, det framstår som uppenbart idag.

Men det gäller också att se framgångens begränsning. Den militära aktionen är bara första steget i kampen mot terrorismen.

Nu måste världen ta steg 2 -att utplåna den värsta fattigdomen i världen och därmed långsiktigt undanröja grogrunden för terrorn.

USA tog ledningen i den militära aktionen. Men när det gäller global fattigdomsbekämpning har landet en bedrövlig meritlista. USA hör till de rika industrialiserade länder som avsätter minst andel av sin BNP till bistånd, mindre till och med än Portugal och Grekland.

Fattigdomsbekämpning är ingen snabb process utan handlar om kanske decennier av målmedvetna ansträngningar. Men just därför är det viktigt att komma igång snabbt.

Några dagar före jul presenterade Världshälsoorganisationen WHO en rapport om hälsa och ekonomisk utveckling som väckt stor internationell uppmärksamhet för sin skarpa analys och sina väl genomarbetade förslag.

Rapporten konstaterar att sambandet mellan hälsotillstånd och fattigdomsbekämpning är mycket starkare än vad vi i allmänhet tror.

Om världens fattiga fick bättre tillgång till hälso- och sjukvård skulle inte bara fler människor överleva, fler skulle också kunna arbeta och bidra till ökat välstånd.

WHO föreslår en koncentrerad satsning på effektiva program mot bland annat aids, malaria, tbc, de sjukdomar som skördar flest offer i de fattiga länderna.

Samtidigt vill WHO stimulera forskning och utveckling av nya mediciner som kan bota sjukdomar som drabbar särskilt de fattiga länderna. Läkemedelsindustrin måste ta en del av ansvaret genom att garantera fattiga länder livsnödvändiga mediciner till nästintill självkostnadspris.

Det skulle faktiskt räcka med att de rika länderna satte av 0,1 procent av sin BNP för att rädda 8 miljoner människoliv - varje år. De fattiga ländernas inkomster skulle då öka med uppemot 3 600 miljarder kronor årligen, uppskattar WHO.

WHO:s program är bara en del - men en viktig del - av den bredare satsning som krävs för att minska klyftorna mellan världens fattiga och rika. Hur USA agerar inför dessa utmaningar blir det verkliga testet på landets förmåga att kreera rollen som ledande stormakt.

- Det finns någonting av anti-amerikanism som dröjer sig kvar i svensk debatt, sa Göran Persson i en intervju vid årsskiftet.

När det gäller kritiken mot USA för dess bristande engagemang för världens fattiga bygger den på tidigare handlingar, eller snarare bristen på handling, inte någon illvilja.

I fas två av kampen mot terrorismen är det viktigt att Göran Persson ställer krav på USA att öka stödet till världens fattiga, inte att i alla sammanhang försvara vad landet gör.



Peeter-Jaan Kask

Närande och tärande

Under onsdagens partiledardebatt i riksdagen försökte moderate Bo Lundgren vinna poäng på att utse sig till sjuksköterskornas bäste vän. Han påpekade om och om igen det häpnadsväckande i att sjuksköterskan i exemplet, med en inkomst på 170 000 kronor per år betalade 60 procent i skatt.

Att Lundgren och moderaterna inte har ett skattesänkarförslag som gynnar denna sjuksköterska mer än det gynnar dem själva, borde Lundgren tänkt på innan han började debattera.

Enligt uppgift från statsminister Göran Persson i debatten skulle nämligen Bosse själv få en skattesänkning med 85 000 kronor med den egna skatteförslaget, medan sjuksköterskan skulle få nöja sig med 5000.

Skattesänkningar är förvisso moderaternas specialité, men ska vi tala klarspråk finns ändå en viss poäng i att erkänna skattebetalande höginkomsttagares insats i välfärdsbevarandet.

De som håller sig skrivna i landet och faktiskt betalar skatt här, betalar i rena pengar mer än de får tillbaka i rena pengar. Men det är på detta ett samhälle byggs. Vissa tar del av andras ekonomiska överskott genom fördelning på samma sätt som arbetsgivare tar del av det överskott som arbetarna skapar på en företag.

Som yrkesverksam betalar jag nu på ett sätt "min" skoltid genom skatterna och när jag blir äldre hoppas jag (förgäves?) att det ska finnas omsorgspersonal att rå om mig som betalas av mina barn och barnbarns skattepengar.

Tage Danielsson skrev för länge sedan en berättelse om mannen vars enda mål här i livet var att få tillbaka så mycket av de inbetalade skattepengarna som möjligt. Eftersom skatteåterbäringen inte fixade det fokuserade han sig på att göra så mycket som möjligt av det som var "gratis" i samhället. Den skattefinansierade vården och utbildningen exempelvis. Det gällde att få några exotiska sjukdomar som inte botades i brådrasket.

Dagen han stod på plus minus noll i kassaboken - undantaget kostnaden för begravning och jordsättning - föll han död ned.

Själv opererades mina halsmandlar bort när jag var nio år och jag har läst på högskolan rätt länge, så jag har nog många år kvar tills jag balanserat kontot. Om jag tänkte på samhället och skatterna på det sättet.

Varken jag eller många andra vandrar genom livet undrandes vad det egna skattekontot visar. Få känner sig rånade genom skatterna, i alla fall inte de som vet vad skatterna bekostar.

Jag såg Pygmalion på video häromkvällen. Historien om professor Higgins som ska undervisa blomförsäljerskan Eliza Dolittle i det engelska språket tillhör favoriterna.

Eliza resonerar en stund över vad hon ska erbjuda professorn i ersättning för att undervisa henne och menar att om hennes väninna betalar en äkta franskalärare 12 pence att lära henne i franska, kan det inte vara värt mer än sex pence att få undervisning i ett språk Eliza ju redan kan.

Professorn bemöter sex pence-erbjudandet med stor respekt. För som han påpekar för sin kollega motsvarar hennes sex pence 60 pund för en miljonär och så mycket hade han minsann aldrig erbjudits tidigare.

I samma perspektiv måste vi sätta skatterna; "Av var och en efter förmåga..." Men sånt kan vi förstås inte förvänta oss att Lundgren greppar.

Susanne Sjöstedt
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons