Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Smakar det så kostar det

+
Läs senare
Ledare

fredag 12 oktober

Smakar det så kostar det

Vägarna håller inte för biltrafik. Tågen står antingen still på grund av vattenskadade banvallar eller lokförarstrejk och så få vågar flyga efter terrordåden och Milano-olyckan att flygbolagen ställer in turer till och med i Norrland.Så löser vi problemen med utflyttningen från regionen - vi ser helt enkelt till att ingen kan ta sig härifrån.

Vägar och järnvägar har nu lovats pengar i budgeten. Det avreglerade och "konkurrensutsatta" flyget får klara sig självt...med omfattande ekonomiskt stöd från glesbygds-kommunerna.

Visst kan diskuteras miljöaspekter på de olika fortskaffningsmedlen. Tåg är bra medan allt annat på en fallande skala är dåligt. Men flyget kan - där varken bil, båt eller tåg lyckas - ta sina passagerare från mellersta Norrland till Stockholm på under en timme och till Göteborg och Malmö på en och en halv. Så flyget kommer även fortsättningsvis efterfrågas.

Till och med Graninges ledning, som omedelbart efter flygkraschen i Milano förbjöd resor med SAS, insåg att beslutet var förhastat och gjorde avbön. Men många företag resonerar i det tysta precis som Graninge gjorde och effekten blir ett kraftigt minskat resande med flyg från september. Luftfartsverket varnar för kraftigt underskott i budgeten och flygbolagen själva kräver fortsatt statligt ekonomiskt stöd för att inte gå under.

För kommunerna i landets norra delar, dit flyget mycket motvilligt tar sig, utgör flyget oavsett terrordåd en stor post i kommunbudgeten. Enligt en undersökning som Kommunaktuellt genomfört betalar kommunerna runt landets 10 minst populära flygplatser, 40 miljoner kronor per år till bolagen för att de ska flyga dit. I summan ingår olika former av subventioner för själva trafiken.

Nu ska dessa tio kommunala flygplatser få hjälp av den nyligen bildade myndigheten Rikstrafiken, som i ett förslag som beräknas läggas fram under oktober kommer att överta upphandlingen av flyglinjerna.

Anledningen är förstås regeringens ambition att "hela landet ska leva" samtidigt som många av landets glesbygdskommuner inte kan sägas göra det. För de utvalda kommer alltså det statliga övertagandet inte en dag för tidigt.

Landets övriga tolv kommunala flygplatser anses av Rikstrafiken ha dels kommersiellt gångbara flyglinjer, och dels andra rimliga transportmöjligheter - men Kommunaktuellts kartläggning visar att så inte alls är fallet.

Bara tre av de kommunala flygplatserna klarar sig utan förlust för åren 2000/2001, nio gör det alltså inte.

Ett av dem är Kramfors och Sollefteå flygplats, där kommunerna tvingas skjuta till 200 000 kronor vardera för att få ekonomin att gå ihop. Med det går flygplatsen ändå bra i jämförelse, Skövde kommun lägger 6.5 miljoner på sin flygplats som ändå av Rikstrafiken räknas som kommersiellt gångbar. Eller så är det tågtrafiken till och från Skövde som är så bra att Rikstrafiken inte tycker att kommunen behöver något flyg.

Men med en sådan beräkning borde väl ändå Kramfors och Sollefteå inräknas bland de behövande i Rikstrafikens kalkyleringar.

Smakar det så kostar det och betalar kommunerna inte vad flygbolagen kräver så blir det inga fler avgångar eller landningar i glesbygden. Avregleringen som skulle leda till konkurrens som skulle leda till lägre priser fungerar inte om det det inte finns mer än ett bolag som är intresserat. Så glesbygden kan bli glesare och kommunkassorna tommare.

Och så lär väl flygbolagen kräva ännu mer i statligt stöd.



Susanne Sjöstedt





En radikal idé: Trygg och säker pension

Minns ni kalabaliken för ett år sedan då alla skulle välja premiepensionsfonder?

Råden haglade.

- Välj aktiefonder, där finns den höga avkastningen, manade många bankrådgivare.

Idag kan vi summera det första årets resultat:

På grund av raset på aktiemarknaden har pensionskapitalet i genomsnitt förlorat 21 procent i värde. För en genomsnittlig löntagare betyder det c:a 3 200 kronor mindre på pensionskontot.

Det var viktigt att välja, sa man. Jaha. Men de som inte valde, vars pengar hamnade i icke-väljarfonden, har faktiskt drabbats mindre av värdeminskningen än genomsnittet.

Naturligtvis går det inte att utvärdera långsiktiga pensionsplaceringar efter bara ett år. Det hinner passera många upp- och nedgångar innan det är dags att slutsummera.

Men kontrasten mellan marknadsförarnas såpbubblor och verkligheten är så brutal att många känner sig lurade idag.

Ta det här med aktiernas överlägsenhet, till exempel. Detta budskap pumpades ut så hårt att förbehållen (de få som nämndes) hamnade helt i skymundan.

Det är sant att placeringar aktier i genomsnitt och på längre sikt givit bättre avkastning än räntesparande. Men det är en sanning med viktiga reservationer.

Först och främst att avkastningen över en längre period kanske kan bli 6-7 procent, inte de 20-25 som pensionsspararna förespeglades.

Den högre avkastningen motsvaras också av en högre risk. Aktier kan sjunka i värde, inte bara enskilda aktier utan också breda aktiefonder (det vet alla nu).

Eftersom aktievärdena varierar över tiden blir avkastningen också starkt beroende av när man går in och när man går ur.

Kruxet är att ingen på förhand kan säga när upp- och nedgångarna infaller. Har man otur kan man hamna mitt i ett aktieras när pensionen ska tas ut.

Nyligen presenterades en jämförelse mellan riskfria obligationer och aktier från 1990 fram till idag.

Jämförelsen visar att aktier - trots några fantastiska plusår på 1990-talet - inte alls varit den stora vinnaren.

Tvärtom har den som placerade i obligationer - och som sedan sluppit oroa sig för marknadens svängningar - fått drygt 20 procents bättre avkastning.

I sju av de drygt elva åren sedan 1990 gav statsobligationerna bättre avkastning. Bara några år i slutet av perioden låg aktieplaceringen bättre till.

Det är klart att den som kunde pricka in just dessa år fick en mycket hög avkastning. Men merparten av tiden var obligationer ett bättre val.

TCO-ekonomen Roland Spånt har efterlyst ett tryggt alternativ för den som i all enkelhet vill värdesäkra sitt kapital. De räntefonder som finns idag är inte inflationssäkrade.

Spånt menar att staten borde starta en realräntefond för den som inte vill ta risker med sitt pensionssparande.

Idén är god.

Många har blivit en bister erfarenhet rikare efter det första året med premiepension.

Mitt i marknads- och valfrihetsbruset kan det vara attraktivt och till och med lite radikalt att föra fram det nygamla budskapet om en trygg och säker pension.



Peeter-Jaan Kask

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons