Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Så varför lämnar hon honom inte?

+
Läs senare
Ledare

Lördag 24 november

Så varför lämnar hon honom inte?

Han slog henne inte jämt, bara i bland. Aldrig när han var nykter, i alla fall inte enligt henne. Men hon kunde förstås ha ljugit för att få sig själv att inte framstå som en idiot. Men visst var hon väl det. Om det nu kvinnomisshandel vore så enkelt.

Under fyra år, från det att hon var 14 år till första året på gymnasiet, misshandlades hon regelbundet av sin två år äldre pojkvän. Inte visste vi det, varken vänner eller familj. Signalerna fanns där om vi tittat närmre.

Förpackningen med värktabletter gick snabbt åt, inte sällan ett 50-pack i veckan. Ändå förstod vi inte att det fanns en bakomliggande orsak.

Inte förrän den fredagskväll utanför ett dansställe då pojkvännen upprördes av Annas uppmaning att inte dricka mer. Karatesparken mot hennes mage skrämde inte i närheten så mycket som hennes ansiktsuttryck. Inte rädsla, ilska eller smärta, bara tomhet. Den tomhet som betyder att denna spark inte var den första.

Jag minns adrenalinrushen från den kvällen trots att det är tio år sedan. Och jag minns att ilskan som först riktades mot hans vidriga beteende rätt snabbt övergick i en besvikelse över henne: Vilken tjej låter sin pojkvän misshandla henne?

Hur dum är den kvinna som stannar kvar i en relation där partnern utsätter en för våld?

Inte förstod jag bättre. Inte förstår andra som aldrig utsatts bättre.

Som kvinna vill jag inte heller acceptera att det skulle kunna hända mig. Därför är det så mycket enklare att inte veta. Lättare att ignorera uppgifterna i Brottsoffersmyndighetens rapport Slagen Dam, som visar att nästan varannan kvinna över 15 år i landet utsatts för någon form av hot eller våld. Att en kvinna var tionde dag mördas av en man i Sverige och att 20 000 kvinnor årligen söker hjälp hos kvinnojourer eller ringer till polisen.

Men så vet jag ju att Anna aldrig sökte hjälp. Inte ens av oss som stod henne närmast. Bakom statistiken ligger därmed så många fler hemska historier och just att vi inte vet om dem gör att vi inte heller förstår situationens allvar.

Förstår vi inte det, kan vi inte heller anse oss ha tillräckliga kunskaper om hur våld inom familjer och i relationer manifesterar sig. Att det inte alltid handlar om synliga blåmärken eller enstaka slag under alkoholpåverkan.

Det är ett allvarligt problem i sig, men än värre är att många kommuner, däribland Ådalskommunerna, dit många av kvinnorna kommer att söka hjälp, ännu inte tagit fram en handlingsplan för hur frågan ska hanteras. Detta trots att Kvinnofridslagstiftningen så stadgar och kommunerna lovat.

Inte heller utbildas socionomerna som kommer att arbeta inom kommunernas sociala omsorg, i kvinnofrid.

Vad kommunens personal och kommunens företroendevalda då har att gå på är precis samma kunskaper en 14-årig tjej har när bästa kompisen misshandlas: en ryggmärgstolkning som lägger skulden på den som inte flyr våldet och ett lika ryggmärgsbetonat blundande för vad vi vet förekommer oftare än vi vill erkänna.

Vi gör i vår okunskap problemet till ett kvinnoproblem, där det är hennes individuella svaghet som är problemet och inte de strukturer som fortfarande, i världens mest jämställda land, gör honom överordnad henne.

Vi gör dessutom problemet till uteslutande hennes genom att hävda att en kvinnomisshandlande man ändå kan vara en god far. Som om hans behandlande av barnets mor inte har något med barnen att göra.

Att förhindra kvinnomisshandel är inte så enkelt som att stifta en lag eller trycka upp en plan, men det är en god början. Kvinnofridslagstiftningen har vi redan. Hur länge får kvinnorna i Kramfors, Sollefteå och Härnösand vänta på en kommunal handlingsplan?



Susanne Sjöstedt

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons