Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Privat - inget alternativ

Annons
Torsdag 20 december

Privat - inget alternativ

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad..." Orden är Per-Albin Hanssons och det goda hemmet är - eller var - folkhemmet.

Tryggheten i att vi alla ryms i folkhemmet har ersatts av en privat försäkring. Nu gäller det att kunna betala för sin plats i "det goda hemmet". Tryggheten kommer i form av en privat sjukvårdsförsäkring, i alla fall för den som inte är sjuk.

Fortfarande vill en överväldigande majoritet av svenskarna bekosta sjukvården med offentliga medel och inget parti säger sig i dag vilja jobba för något annat.

Ändå blir de som på eget bevåg skaffar sig en privat extraförsäkring fler. Antalet privata sjukvårdsförsäkringar har under de senaste åren ökat med ungefär 80 procent per år.

Detta alltså trots att försäkringarna långt ifrån är tillgängliga för alla, det skulle ju förstöra hela idén med en försäkring som ger försäkringstagaren företräde i sjukhusköerna.

Den som redan är sjuk får exempelvis svårt att finna ett försäkringsbolag som godkänner deras ansökan. Ingen tjänar pengar på att försäkra sjuka eller personer med anlag för sjukdomar. Handikappade får svårt att hitta ett bolag även om de är villiga att betala åtskilligt högre premier. Till och med dyslektiker ingår i gruppen tveksamma försäkringsfall.

Vilket bolag väljer - utöver dessa - i dag att teckna en privat sjukförsäkring för någon som tidigare under sitt arbetsliv varit långtidssjukskriven? Få är rimligen svaret, i alla fall till ordinarie försäkringspremie.

Inte heller den som ändå lyckats teckna en försäkring kan slappna av och känna sig trygg. Flera av de privata försäkringar som växt fram efter försämringarna i den allmänna sjukförsäkringen under 90-talet, omfattar i dag alla anställda på ett företag eller till och med hela fackförbund.

Inte heller de har stått pall för den omfattande ökningen av långtidssjukskrivningar vi sett och flera bolag har nu ändrat villkoren i redan ingångna försäkringsavtal. Vissa har till och med helt upphört att gälla.

De som trodde sig vara omfattade av ett extralager av trygghet är det nu inte alls. För den som sedan avtalet ingicks utvecklat en sjukdom är det helt kört att hitta ett villigt bolag. Men kvar finns ändå det allmänna försäkringsskyddet, präglat av köer måhända men i alla fall där.

Det skyddet är något mycket speciellt. Det kan alltid bli bättre, men av alla de tiotusentals människor som varje dag uppsöker en vårdinrättning är de allra flesta nöjda med besöket. De allra flesta ser som sagt även i fortsättningen vården som ett område som bör bekostas av skatter.

För lite drygt en vecka sedan delades ekonomipriset till Alfred Nobels minne ut till tre amerikanska ekonomer. George Akerlof, Michael Spence och Joseph Stiglitz fick priset för att de arbetat fram en modell som förklarar något de kallar "asymmetrisk information"; ett krångligt begrepp för att förklara hur marknaden för begagnade bilar fungerar.

Häng med, det kommer en poäng alldeles strax!

Ekonomerna menar att anledningen till att det är svårt att sälja en begagnad bil är att köparen förutsätter att det finns fel med bilen som säljaren inte upplyser om. När så köparen börjar pruta, hamnar priset under den nivå säljaren tycker bilen är värd och så blir det inget köp.

Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, har överfört detta scenario till den svenska sjukvården och funnit att den fungerar alldeles utmärkt som försvar på varför den generella välfärden är den bästa och mest effektiva.

Skulle sjukvården fungera på samma sätt, där sänkta skatter betydde mer pengar i plånboken men med eget ansvar att bekosta sjukvården, skull vi agera på samma sätt som bilsäljaren och köparen.

Är försäkringstagaren (säljaren) ärlig om fysiska brister blir försäkringspremien skyhög (och bilens pris alltså lågt). Omvänt gäller det för försäkringsbolaget (köparen) att i förväg veta riskerna med att teckna en försäkring. Rothstein menar att bolagen, enligt denna modell kommer att sortera bort de mest kostnadskrävande fallen genom att lägga stora resurser på att undersöka hälsotillståndet bland de presumtiva kunderna

Vi ser det redan i dagens privata bolag, där de kräver tillgång till eventuella sjukjournaler innan man får teckna en livförsäkring.

Att insamla all kunskap kostar pengar, kostnaden läggs på premierna och till det kommer alla rättsliga processer som vi kan räkna med kommer att uppstå. I USA försörjs åtskilliga advokater av försäkringsfallen. Även det en kostnad som påförs premierna.

Rothsteins slutsats är att den generella sjukvårdsförsäkringen måste vara den mest effektiva eftersom alla omfattas av den, ingen urvalsprocess är därmed nödvändig.

Ur rättvisesynpunkt faller det privata alternativet mycket tungt i jämförelse med den generella. Frågan om hur de kostnadskrävande fallen ska hanteras är de offentliga alternativens starkaste kort.

Bilhandlaren skrotar ju som sagt sina osäljbara bilar...

Susanne Sjöstedt





Tidskrift av tvivelaktig kvalitet

Arbetarrörelsen har inte hand med tidningar. I varje fall inte det socialdemokratiska partiet. Historien ger många avskräckande exempel.

Det är ändå kul att de försöker. Något slags magasin kunde behövas.

Häromdagen fick jag så den nya (s)-tidskriften Jalmar i handen. Den ska delas ut till de 150.000 medlemmarna i socialdemokraterna. "Rakt ned i brevlådan" som chefredaktören Jonas Helling, skriver.

För min del går tidningen rakt ner i papperskorgen. Där finns helt enkelt inget att läsa. Totalt ointressant. Du kan med säkerhet säga att det som finns här kunde du lika gärna ha hittat i SJ:s blaska "På spåret", SSU:s tidning Frihet eller i Café Sport.

Ambitionen är att visa en "annan sida" förstår jag, men förstår ändå inte, eftersom den andra sidan inte riktigt vill visa sig. Vilken "annan sida"? Tidningen är nämligen mycket snäll mot våra fördomar och förutfattade meningar. Islam är så komplicerat att vi behöver en guide - för "dummies", kvinnor är offer - män har makt, bögar är män, invandrare = mångkulturalism.

Den främsta svagheten är dominansen av män och frånvaron av en medveten könsanalys. På framsidan poserar Paolo Roberto under titeln "våld,skola och omsorg". Inne i tidningen står det fullkomligt klart att fotbollspelare är synonymt med man.

Kvinnor är i stort sett frånvarande som agerande människor. Det finns alltså skäl till att tidskriften heter Jalmar.

Inte ens i Byggnads eller Metallarbetaren har jag mött en så gubbig ton.

Det mest flagranta är reportaget om Homosossarna. Hur svårt kan det vara att hitta en homosexuell socialdemokratisk kvinna? Varför inte låta en kvinna uttala sig anonymt och därmed visa dessa kvinnors dubbla förtryck - förtrycken under könsnormen och sexual-normen?

Jalmar ska enligt partisekreteraren Stjernkvist bli ett "kvalitetsmagasin." Den ska ge medlemmarna bättre möjligheter att hänga med och att påverka. Den ska bidra till ökad dialog och ge fler chansen till inflytande.

Jag undrar om han någonstans känner igen sig i det som tidskriften kom att bli. Men, han gillar ju fotboll, så han kanske inte ens märker något.

Maria Jansson
Annons
Annons
Annons