Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otydlig privatiseringsdiskussion

Ledare

Annons
Otydlig privatiseringsdiskussion







När socialdemokraterna nu samlats till kongress i Västerås råder det ingen tvekan om att det är Sveriges största parti, ett parti med bestämda åsikter på en rad områden. Det råder inte heller någon tvekan om att socialdemokraterna just nu är regeringsparti och att det vill fortsätta vara regeringsparti också efter valet nästa år.





Men vad det gäller skälen till att socialdemokraterna anser sig vara rätt parti för väljarna finns det en hel del att önska.

1994 gick socialdemokraterna till val på att rädda Sverige och bekämpa arbetslösheten. 1998 gick man till val på att fortsätta arbetet för fler jobb, sanera statsfinanserna och omfördela resurser till dem som fått stå tillbaka mest. När man nu har lyckats leva upp till de löftena tycks inte det viktigaste vara hur man värnar och utvecklar den välfärdsverksamhet som bedrivs med offentliga medel utan i vilken ägandeform verksamheten ska bedrivas.

Privatiseringar har blivit den stora politiska frågan för socialdemokraterna. Sannolikt för att det är en fråga som man upplever som tydligt partiskiljande. Trots att alla partier rent principiellt säger sig vara för att välfärdspolitiken ska fortsätta vara offentligt finansierad. Och trots att det alltid är de demokratiskt valda församlingarna som har det yttersta ansvaret när skolor och sjukhus drivs av privata företag.



Enligt partiordförande Göran Persson är Stockholm det bästa exemplet på vad den borgerliga politik man motsätter sig kan leda till. Och Stockholm är ett användbart exempel för socialdemokraterna inför valet. Men inte i första hand för att driften av ett av stadens akutsjukhus har övergått till privat regi eller för att det finns fler privata sjuk-, vårdhem och skolor än i andra kommuner. Det finns mycket större problem än vem som gör vad i huvudstaden.

Ett är att man lever vida över sina tillgångar. Visserligen har Stockholms läns landsting lyckats korta köerna i vården samtidigt som man har sänkt skatten, men man har gjort det till priset av ett skenande underskott. Det mångmiljardunderskott landstinget har skapat under den senaste mandatperioden kommer på sikt stå Stockholms skattebetalare, och inte minst de vårdbehövande, dyrt.

Ett annat problem är att det finns uppenbara brister i tillsynen av verksamhet som har övergått till privat drift. Den borgerliga privatiseringsivern har lett till att politikerna helt enkelt nöjer sig med att hoppas på det bästa. Dessutom drar man sig inte ens för att försöka konkurrensutsätta också den mest centrala och känsliga myndighetsutövningen: socialtjänsten.

Rent partipolitiskt visar också exemplet Stockholm på de borgerliga partiernas oförmåga att leva upp till de löften de gett väljarna och på interna motsättningar. Exempelvis har både landstingsrådet Stig Nyman (kd) och landstingsrådet Andres Käärik (fp) hävdat att den borgerliga majoritet de själva representerar gick för långt när skatten sänktes och att man borde höja den igen.



Det finns alltså gott om exempel på vad borgerlig politik kan leda till. Tillsammans tecknar det en bild av ideologisk blindhet som socialdemokraterna måste visa alternativ till inför valet. Det gör man inte genom otydliga resonemang om var gränsen går mellan offentligt och privat.



KARIN ANDERSSON

Annons
Annons
Annons