Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Om det osannolika skulle hända

+
Läs senare
Ledare

Tisdag 5 februari

Om det osannolika skulle hända

Det är i början av februari. Kallt, säkert närmare 40 graders kyla. Platsen är ryska Severomorsk - en stad i Murmansk på Kolahalvön längst uppe i den euroarktiska regionen vid Barents hav.

Befolkningen förlitar sig på kärnkraften för energiproduktionen. Verket har hängt med i många år nu. Den dåliga ekonomin har gjort att man kör verket längre än man borde.

Ryssarna har valt den kortsiktiga lösningen, det vill säga att få nog med energi för att värma sig - överleva - i 40 graders kyla över natten, framför den långsiktiga - att förebygga en olycka om ett år.

Plötsligt vill det sig inte längre. En av reaktorerna havererar efter att ha pressats för hårt. Radioaktiv strålningförgiftar snabbt allt i sin omgivning. Växter, djur, människor. I Luleå 60 mil bort, sover man ovetande om vad som inom ett par timmar kommer att drabba dem om vinden ligger rätt.

Det är inget osannolikt scenario som målats upp. Ryska Kolahalvön rymmer dock flera farligheter och orosmoment - något som fått de skandinaviska länderna samt ett något motsträvigt Ryssland att inleda ett regionsamarbete vid Barents hav, med Island, Danmark och den Europeiska kommissionen som ytterligare rådsmedlemmar.

Barentsregionen som består av Sveriges, Norges, Finlands och Rysslands nordligaste delar, är ett av Europas viktigaste - och anonymaste - regioner med stora fiskerika vatten, olja och gasfyndigheter som uppskattas vara mer omfattande än Mellanösterns.

Men efter en katastrofal misskötsel inom miljöområdet av tidigare Sovjet är det dock inte dessa positiva delar av Barentsregionen som är de mest framstående. Den ryska delen av regionen - Kolahalvön - bär de svåraste problemen med ett uråldrigt kärnkraftverk som försörjer hela området med energi.

Barentssamarbetet innebär därför bland annat ett samarbete för att byta ut eller stänga verket. Norrmännen har i alla fall tidigare velat köpa reaktorerna för att kunna sälja mer miljövänlig norsk energi och slippa de överhängande hoten. Men ryssarna stretar emot. De vill ha egen energi.

Att det utgör ett verkligt hot mot regionens länder är uppenbart inte minst efter "Barents Rescue 2001", då en fiktiv kärnkraftsolycka iscensatte en storskalig internationell räddningsövning med 15 inblandade stater. Räddningsövningens uppföljning förväntas bli ett permanent samarbete mellan räddningstjänsterna i länderna.

Nu räcker det förstås inte med "bara" ett gammalt kärnkraftverk för att oroa Barentsområdets fem miljoner invånare.

Kolahalvön har även blivit dumpningsområde för kärnvapen och annat radioaktivt avfall, då alla marina atomvapenresurser finns uppe vid Murmansk. Säkerhetspolitiskt råder ett tillstånd av kaos. Det finns inga pengar och mycket får rosta sönder och förgifta havet.

Varje år släpps dessutom över 300 000 ton av bland annat svavel och nickel ut inom ett fabriksområde nära Murmansk, där flertalet av fabrikerna byggdes redan under Stalintiden och där man använder sig av samma metoder nu som då.

Där finns inte längre något djur- ellerväxtliv. Det ser ut som en skogsbrand dragit förbi. Besökare känner omedelbart av den stickande luften. Lokalbefolkningen andas den varje dag.

Sjukdomarna som spritt sig på grund av alla utsläpp kallas "ekologisk aids". Symtomen liknar de som aids ger. Medelåldern bland männen är 35 år. De enda skydd som finns mot den förgiftande luften är vanliga pappersmunskydd.

Men även om de bär skulden för miljöproblemen har Ryssland i dag inte de ekonomiska resurser, eller den erfarenhet av miljövård, som finns i de nordiska länderna för att lösa dem.

Så varför skulle vi bry oss? Vi klarade ju Tjernobyl. Dock mest tack vare lyckliga vindar som förde radioaktiviteten längre från Sverige. Vi klarar oss säkert en gång till. Eller?

Och sannolikheten för reaktorhaveri är inte så stor. Det har vi fått höra i decennier. Om nu det där som enligt alla sannolikhetskalkyler inte kan hända ändå händer, så är det bara norra Norrland som ryker - och det klarar vi oss väl utan.

Susanne Sjöstedt







Nu anfaller högersossarna mitten...

Dagens Nyheter har tillfrågat tio "experter " om de upplever att det socialdemokratiska arbetarepartiet högervridits. Jag sätter citationstecken runt experter utan att för den skull nedvärdera personerna som tilldelats epitetet. Alla bör rent generellt vara tveksamma till experter, speciellt sådana som tycker saker och det gör de här.

Representanter för näringslivet, politiska redaktörer , statsvetare och fackförbund tycker väl som folk gör mest, att socialdemokratin inte ser ut som den gjorde på den gamla goda tiden.

Men är förändring nödvändigtvis något typiskt högern? Nja, själv har jag sedan jag i skolan fick lära mig att konservatismens fader hette Burke associerat "Burke" med konservburk och sedan i huvudet beskrivit konservburkens egenskaper som att ta något som smakar bäst färsk och förpackat den på ett sätt som förvisso håller rätt länge men som när man väl öppnat burken inte förmår att bibehålla fräschheten i.

All levande politik kräver "korrigering". Världen susar på i allt högre tempo och den politik som bäst tog tillvara vissa gruppers intressen gör det sällan i dag. Det är just detta med mål och medel och vägen dit som antingen betyder allt eller ingenting.

Det vore oavsett vilket ett svaghetstecken för ett parti att presentera samma program om och om igen, för att inte tala om att presentera det genom samma partiledare år efter år efter år.

Därmed inte sagt att den socialdemokratiska politiken inte uppvisar enstaka tendenser åt det socialliberala hållet. Jag tänker däremot inte ens låtsas som om centerpartiet har någon konsekvent plats på den politiska kartan. En hel del av kraven som framförs kan återfinnas inte bara i socialdemokraternas partiprogram sedan länge, den sittande regeringen har därutöver omvandlat vissa av dem till handling - något som gått centerpartisterna förbi.

Nåväl. En "högervridning" om vi ska kalla det för det, är inte svårt att förklara. Svenskarna vill kunna lita på att deras röst kommer till nytta. En regeringskoalition kräver kompromisser, en fortsatt socialdemokratisk regering kommer sannolikt inte lämna plats åt vänsterpartister i regeringen och miljöpartiet kommer nog inte in i riksdagen.

Därmed blir till och med en socialdemokratisk minoritetsregering starkare och tydligare politiskt än en borgerlig kan bli.

Då är det inte konstigt att mittenväljarna söker sig till socialdemokratin.

För den socialdemokratiska regeringen å sin sida är högersteppningen sannolikt det mest effektiva i att skapa förtroende för den generella välfärden. Vi får inte glömma att det Sverige vi lever i är en socialdemokratisk konstruktion. Arbetarna har fått det bättre och medelklassen blivit allt större.

Förtroendet för en skattefinansierad välfärd - och därmed även ett högt skattetryck - är fortsatt stark. Och det beror utan tvivel på att den nuvarande regeringen har sett till att inkludera även medelklassen i budgetpropparnas vinnargrupp.

Men högervridning vet jag inte om det bäst beskrivs som, trots att det alltså är taket i socialförsäkringssystemet som just nu prioriteras framför en höjning av golvet.

Sandro Scocco, chefsekonom på socialdemokraternas tankesmedja Idé&Tendens och en av de tillfrågade experterna, tvekar också inför den beskrivningen eftersom skattesänkningar förvisso räknas som traditionell högerpolitik, men knappast genomförts med borgerlig fördelningsprofil.

Socialdemokratin går inte längre högerut än medlemmarna tillåter. Målet är allt. Eller vägen. Att kalla regeringens politik för högervriden hör fikastunden eller middagsbordet till. I vilket syfte Sveriges största borgerliga tidning presenterar denna "sanning" vore dock mer intressant att diskutera.

Susanne Sjöstedt

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons