Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Nordebo: Den regeringen Tyskland kan få vill ingen egentligen ha

Annons

Det är koalitionen få vill ha, men ingen tycks hitta en väg förbi. På onsdagen kom beskedet i Tyskland att kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD efter långa förhandlingar enats om ett regeringsprogram.

CDU-ledaren Angela Merkel och SPD:s partiledare Martin Schultz lyckades på onsdagen enas om ett regeringsprogram. Nu återstår att få partiernas medlemmar att godkänna uppgörelsen. Bild: Ferdinand Ostrop/AP Photo

Både sakfrågor och personfrågor har gett partiernas representanter huvudvärk. Kompromisser kring frågor som rätten till familjeåterförening i migrationspolitiken, en skärpning av reglerna för tidsbegränsade anställningar och en utredning av villkoren i sjukförsäkringssystemet, satt långt inne. Även kring skatter, utbildning, försvar och pensioner har partierna kunna jämka ihop sig, utan att se särskilt lyckliga ut.Till slut lyckades förhandlarna hitta formuleringar och lösningar som på slingriga stigar för dem någorlunda torrskodda tillbaka till sina respektive partier. Men de kan knappast räkna med att några större skaror jublande medlemmar välkomnar resultaten.

Enligt uppgifter till tyska medier kommer socialdemokraternas hårt pressade ledare Martin Schulz att bryta sitt tidigare löfte om att inte ingå i någon regering under Merkels styre.

Många tycks betrakta det planerade samarbetet som ett nödvändigt ont, sedan försöket att bilda en regering bestående av kristdemokrater, liberaler och gröna misslyckats.

Men huruvida det verkligen är ens ett nödvändigt ont, om inte ett nyval eller en minoritetsregering där Merkels kristdemokrater får styra själva via hoppande majoriteter, vore att föredra, går debatten het. Framför allt inom socialdemokratin.

Också fördelningen av ministerposter har varit omstridd. Enligt den nya uppgörelsen tar CDU, förutom förbundskanslerposten, även hand om funktioner som försvarsdepartementet, näringslivsfrågorna, hälso- och sjukvården och utbildningsministeriet. CSU får ansvar för inrikesdepartementet, digitaliseringspolitiken och transportområdet. Och SPD får tillsätta bland annat utrikesminister, finansminister, miljöminister, socialminister, arbetsmarknadsminister och justitieminister.

Om partibasen säger nej, riskerar SPD – vars opinionssiffror är katastrofala – att stå helt utan trovärdig ledning inför ett eventuellt nyval.

Enligt uppgifter till tyska medier kommer socialdemokraternas hårt pressade ledare Martin Schulz att bryta sitt tidigare löfte om att inte ingå i någon regering under Merkels styre. Han rapporteras nu istället vilja ta över som utrikesminister. Men han kommer samtidigt, som en eftergift åt sina interna kritiker, att avgå som partiordförande till förmån för SPD:s gruppledare i förbundsdagen, den allt mer populära Andrea Nahles.

Finansministerposten ska övertas av Olaf Scholz, som är ledare i delstaten Hamburg och har gott rykte. Han ska även, enligt uppgifterna, ta över som vicekansler.

Därmed hoppas socialdemokraternas ledning kunna övertyga de många SPD-medlemmar som är skeptiska till ännu en stor koalition med kristdemokraterna, att en förnyelse av partiet kan ske även inom ramen för ännu en regeringsmedverkan. 

Det hade onekligen varit betydligt bättre för tysk inrikespolitik om en regering med CDU/CSU, gröna och liberaler blivit verklighet, samtidigt som SPD kunnat utgöra en stark opposition.

Skulle det föreslagna upplägget bli verklighet kommer Andrea Nahles att ha större frihet till profilering och debatt än hon skulle kunna ha som minister, och kan därmed sikta på att att bli socialdemokraterna förbundskanslerkandidat i nästa val. Hon skulle kunna bli SPD:s starkaste kandidat sedan Gerhard Schröder.

Eftersom Angela Merkel med all säkerhet nu gör sin sista mandatperiod och det är oklart vem som kan tänkas bli hennes efterträdare i CDU, är det ett scenario som väcker vissa framtidsförhoppningar inom SPD. Det skulle rentav kunna locka partiet att om ett par år våga provocera fram ett nyval i förtid, när det står definitivt klart att Merkel är på väg ut.

Om det sedan räcker för att i den interna medlemsomröstning socialdemokraterna inom några veckor ska hålla kring det föreslagna regeringsprogrammet, är ändå långt ifrån säkert. Partiets ungdomsförbund driver en hård nej-kampanj och har satsat på att värva många nya, kritiska medlemmar, som ett sätt att försöka stoppa regeringskoalitionen.

Det som ändå kan rädda partiledningen, är att inte bara den impopuläre Schulz, utan i ännu högre grad framtidshoppet Nahles, satt in hela sin prestige på att argumentera för en fortsatt regeringsmedverkan. Och under förhandlingarnas sista dagar är det snarare SPD än CDU/CSU som fått sin vilja igenom.

Om partibasen ändå säger nej, riskerar SPD – vars opinionssiffror är katastrofala – att stå helt utan trovärdig ledning inför ett eventuellt nyval. Och som bland andra den tyske statsvetaren Karl-Rudolf Korte poängterat, ligger ambitionen att försöka medverka och ta ansvar, djupt förankrad i den tyska socialdemokratins demokratisyn.

Angela Merkel gör av allt att döma sina sista mandatperiod som förbundskansler. Hon har ingen given efterträdare i dagsläget. Bild: Gregor Fischer/AP Photo

Trots att både CDU/CSU och SPD gick kraftigt bakåt i valet och är hjärtligt trötta på varandra, vill alltså partiledningarna att den stora blocköverskridande koalition som styrt i Tyskland sedan 2013, ska få fortsätta fyra år till.

Den kommer i så fall att ha ett svagare mandat än under förra mandatperioden, ett regeringsprogram som snarare handlar om att undvika konflikter än att gestalta något nytt, en försvagad förbundskansler på sluttampen av sin karriär, en socialdemokrati i djup intern splittring och ett främlingsfientligt oppositionsparti på uppgång i form av AFD.

Det är ingen stark, logisk eller av djupa övertygelser präglad regering som nu önskar tillträda, utan en ministär som i första hand har till uppgift att utan kaos lugnt administrera Angela Merkels sista år vid makten, i väntan på nästa val.

Det hade onekligen varit betydligt bättre för tysk inrikespolitik om en regering med CDU/CSU, gröna och liberaler blivit verklighet, samtidigt som SPD kunnat utgöra en stark opposition. Det hade också varit partiernas förstahandsval. Kristdemokraternas strateger är mer sugna på att utveckla ett långsiktigt samarbete med de gröna. Socialdemokraterna är i stort behov av återhämtning och nystart.

I rådande läge, och med en blick på Europa, är kanske det blocköverskridande samarbetet att föredra framför alternativen nyval och minoritetsregering. Och en stor koalition kommer att besitta enorm ministerkompetens.

Men det är ingen stark, logisk eller av djupa övertygelser präglad regering som nu önskar tillträda, utan en ministär som i första hand har till uppgift att utan kaos lugnt administrera Angela Merkels sista år vid makten, i väntan på nästa val.

Det vilar ett nja över alltihop.Ola Nordebo

Annons
Annons