Annons

Oklokt att stänga dörren

/
Ledare

Lilla Sverige skulle inte klara ett sommar-OS eller ett fotbolls-VM, men vi borde jobba mer för att få engagera andra stora internationella idrottsevenemang som vi bevisligen kan fixa.

Åtta svenska medaljer från sommar-OS i London är ett klart godkänt resultat, med seglarguldet till veteranen Fredrik Lööf som pricken över i.

Succé blev det för arrangörslandet, som med råge överträffade sina medaljförhoppningar. Den brittiska storsatsningen gav resultat, men den har också kostat stora pengar. Dagens Nyheter räknade ut att varje guldmedalj kostade Storbritannien 50 miljoner kronor. Om det är väl använda pengar kan alltid diskuteras.

Notan för hela OS blir betydligt högre. När London tävlade om OS för sju år beräknades kostnaderna till 25 miljarder kronor, men enligt Reuters har spelen kostat närmare 100 miljarder kronor. Sky News hävdar att slutnotan till skattebetalarna kan bli svindlande 240 miljarder.

Det är ändå en lägre summa än för Peking-OS 2008. Kineserna räknade med kostnader på 99 miljarder, men slutsumman blev 279 miljarder kronor.

Det ser likadant ut vid varje OS. Arrangörerna underskattar kostnaderna och överskattar värdet av spelen. London har färre besökare än vanligt i sommar och det långsiktiga värdet är svårt att uppskatta.

En sliten del av megastaden har visserligen rustats, men hur kommer det att förvaltas? I Aten står anläggningarna och förfaller bara åtta år efter spelen. Den brittiska ekonomin är visserligen i bättre skick än Greklands, men premiärminister David Camerons tal om att landet går en ny tid till mötes efter OS är väl optimistiskt. Baksmälla brukar vara den vanliga följden för OS-arrangörer.

Härnäst väntar vinterspel i ryska Sotji 2014 och sommar-OS i sambans Rio om fyra år. Om sommar-OS 2020 konkurrerar megastäder som Tokyo, Madrid och Istanbul.

Lilla Sverige skulle inte klara ett sommar-OS eller ett fotbolls-VM, men andra stora internationella idrottsevenemang kan landet bevisligen fixa. Det ansåg också statsminister Fredrik Reinfeldt i sin första regeringsförklaring 2006, där regeringen lovade att aktivt verka för att Sverige skulle få fler sådana.

Men det blev bara fagert tal. I sommar stängde i stället kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) dörren för stora mästerskap på svensk mark. Några mer statliga pengar blir det inte.

Det är synd, särskilt som såväl intresse som erfarenhet finns. Svenska Fotbollförbundet ville tillsammans med Norge söka om EM 2016, men både svenska och norska staten sa nej. Nu siktar förbundet in sig på EM 2024 tillsammans med ett eller fler grannländer, men utan statligt stöd är det kört.

Det gör att det blir svårt att nå ett annat mål: Att kraftigt öka landets besöksintäkter. Friidrotts-VM i Göteborg 1995 gav enligt arrangörerna direkta intäkter på 1,5 miljarder kronor. Det är oklokt av idrottsministern att säga nej till sådana möjligheter.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons