Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

När ungdomar blir brottslingar

+
Läs senare
Ledare

När ungdomar blir brottslingar

Det finns inga enkla lösningar för att förhindra att ungdomar begår brott.

Men om det överhuvudtaget ska vara möjligt att förhindra det måste samhället

vara berett att agera innan det går så långt som till domstol.





Larmrapporter om den ökande brottsligheten publiceras med jämna mellanrum.

Igår presenterade professor Eckart K¸hlhorn, Stockholms universitet, en ny

studie för Brottsförebyggande rådet som visar att de grova våldsbrotten

bland ungdomar ökar kraftigt.

Studien omfattar sådana brott som betraktas som så grova att de bör leda

till fängelsestraff, alltså allt från hot och rån till mord. Kvällstidningar

har redan slagit upp undersökningen med rubriker som: "Det grova våldet har

ökat med 30 procent" (Aftonbladet i söndags). Visserligen har inte det grova

våldet ökat bland andra grupper, och inte ens bland ungdomar i ren

allmänhet. Den 30-procentiga ökningen har skett bland ungdomar mellan 15 och

17 år. Dessutom har den skett mellan 1999 och 2000, vilket inte är någon

lång mätperiod i sådana här sammanhang.



Men utan tvivel är det oroande uppgifter som presenteras i studien. Den

visar sammantaget en kraftig ökning också över längre tid, antalet

våldsbrott begångna av barn och ungdomar som gått till domstol har

fördubblats sedan 1990.

En del av de förklaringar som K¸hlhorn presenterade känns igen.

Invandrarungdomar i storstadsförorter är överrepresenterade i studien,

vilket K¸hlhorn som andra forskare förklarar med den misslyckade

integrationspolitiken. En annan viktig förklaring är att allt fler ungdomar

har mobiltelefoner, vilket är begärligt stöldgods i vissa kretsar.



Men K¸hlhorn riktar också hård kritik mot kommunerna som han menar avstår

från att placera ungdomar på glid på vårdhem eftersom sådana platser är dyra

för kommunerna. Ställs ungdomarna inför rätta istället blir det staten som

får stå för kostnaderna.

Har K¸hlhorn rätt är det ännu ett exempel på hur kortsiktiga ekonomiska

prioriteringar drabbar enskilda människor hårt, samtidigt som de i slutänden

sannolikt kostar samhället ännu mer. Dessutom kan det också stå de enskilda

kommunerna dyrt att avstå från insatser. Ungdomsbrottsligheten, precis som

all annan brottslighet, kostar kommunala pengar för skadegörelse, klotter

och vård.



Återkommande larmrapporter och de uppblåsta rubrikerna i massmedia skapar

osäkerhet och rädsla. I bästa fall utmynnar det i krav på politikerna att

vidta åtgärder - mot segregation, för fler vårdplatser, för strängare

straff, för fler poliser, för utegångsförbud för tonåringar.

Som regel finns det dock inga enkla lösningar på komplexa problem och

ungdomsbrottsligheten kan sannolikt inte minskas på antingen det ena eller

det andra sättet.

Men ett absolut grundkrav är naturligtvis att alla kommuner gör allt som

står i deras makt för att förhindra att ungdomar blir grova brottslingar. Då

handlar det om att agera så snabbt som möjligt.

Har professor K¸hlhorn rätt måste lagstiftningen ses över. Samhället har

inte råd med sådana kortsiktiga ekonomiska prioriteringar.



KARIN ANDERSSON

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons