Annons

Männen, makten, metallen

/
Ledare

Att det är en man med förankring i det stora industrifacket som tagit över ordförandeklubban i LO kan knappast ha undgått någon. Men frågan är hur det kommer att påverka arbetet i LO-borgen?

När IF Metall-ordföranden Stefan Löfven valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna ansåg många att Karl-Petter Thorwaldssons chanser att bli ny LO-bas hade gått upp i rök. För inte kunde väl LO välja en metallare till ordförande då Partiet just valt en sådan till sin högsta position?

Men Karl-Petter Thorwaldsson, den före detta SSU-ordföranden som torde vara en av de mest välmeriterade politikerna i sin generation som aldrig varit statsråd, gick segrande ur striden. Det blev en man från Metall på ännu en toppost inom arbetarrörelsen. Nu styr de LO (Thorwaldsson), Socialdemokraterna (Löfven) och Vänsterpartiet (glöm inte bort att Jonas Sjöstedt faktiskt svetsade lastvagnar på Volvo i Umeå innan han blev politiker i mitten av 90-talet).

En slump?

Nej, självfallet inte. I en mycket läsvärd artikel i senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus berättar Nina Brevinge och Claes Lönegård historien om ett fackförbund som metodiskt och väldigt långsiktigt arbetat för att bygga ett starkt fackförbund och lägga beslag på maktpositioner.

I Fokus artikel radas exemplen upp. När andra fackförbund minskar storleken på sina utredningsenheter fortsätter IF Metall att ha gott om folk anställda för att producera egna utredningar och rapporter, en nödvändighet för att framgångsrikt kunna bilda opinion. Man följer en försiktig linje när det gäller konflikter på arbetsmarknaden och förstår att medlemmarnas arbeten aldrig kan skyddas om inte företagen håller sig på fötter; det var inte överraskande att det var IF Metall som 2009 tecknade krisavtal med arbetsgivarna och lät sina medlemmar jobba mindre under en period. Pragmatism kan vara en dygd i fackliga sammanhang.

IF Metall har inte alltid prickat rätt, och de nära kopplingarna till Socialdemokraterna gör att fackförbundets oberoende kan ifrågasättas, men man är utan tvekan det närmaste arbetarrörelsen kan presentera som motsvarighet till Saco: En facklig organisation (i Sacos fall centralorganisation) som förstår att ett större samhällsansvar är det som värnar medlemmarnas intressen på bästa sätt.

Tyvärr är det dock långtifrån säkert att den pragmatiska inställningen som tycks vara Metall-företrädarnas signum fortsätter att prägla deras värv då de går vidare till andra uppdrag. Det ska sägas till den nye S-ledarens försvar att han inte lämnat särskilt många politiska besked, men Stefan Löfvens vacklande i exempelvis kärnkraftsfrågan oroar. Visst har en partiledare kongressbeslut att förhålla sig till, men en partiledare har också i uppgift att försöka förändra den interna opinionen då han eller hon ser en bättre väg.

Vad gäller Karl-Petter Thorwaldsson bör det nog få gå mer än ett par dagar (han valdes som bekant på den kongress som avslutades i söndags) innan något kan sägas om vilken prägel han satt på LO. Särskilt mycket väsen har han väl inte gjort som Metall-ombudsman, men en låg profil går knappast för sig då han ska agera som LO-ordförande.

Låt oss dock hoppas att han tar med sig lite av IF Metall-inställningen till LO-borgen.

Näringslivet är som bekant en motpart, inte en fiende.

Och Socialdemokraterna är en samarbetspartner, inte partiet som ska bestämma allt i den berömda rörelsen.

Anders Rönmark

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons