Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Maktskifte i Norges politik

+
Läs senare
Ledare

Onsdag 12 september 2001



Maktskifte i Norges politik

Kristelig folkeparti och Kjell Magne Bondevik har den verkliga huvudrollen i spelet om den politiska makten i Norge efter valet.

Norrmän i allmänhet är inte särskilt liberala. Därför har det lilla liberala partiet venstre åkt ut och in i Norges riksdag, stortinget, medan det starkt främlingsfientliga och populistiska fremskrittspartiet fått ett rejält stöd av väljarna. Efter måndagens val är venstre på nytt utanför stortinget, precis under gränsen på fyra procent av väljarstödet. Fremskrittspartiet kan däremot bli en del av underlaget för en ny regering med sina 14,7 procent av rösterna.

Arbeiderpartiet led ett braknederlag i valet, men statsminister Jens Stoltenberg har förklarat att han och hans regeringen blir kvar eftersom partiet ändå är det största i Norge, även efter det här katastrofvalet. Jens Stoltenberg har bland annat friat till kristelig folkeparti och Kjell Magne Bondevik - som ledde den förra mittenregeringen - för att bilda en handlingskraftig regering. Problemet för arbeiderpartiet är att Kjell Magne Bondevik inte bara är oerhört populär bland norrmännen utan att han själv vill åt statsministerposten. Eftersom också höyres Jan Petersen anser att han kan göra anspråk på att få förtroendet, höyre är nu det största borgerliga partiet och inte särskilt mycket mindre än arbeiderpartiet, är konkurrensen om regeringsinnehavet hård.

Någon ny mittenregering kan det dock inte bli, eftersom venstre fick för få röster, utan möjligen en koalition mellan senterpartiet och kristelig folkeparti men det blir i så fall en svag regering. Venstre har två platser i stortinget, båda genom utjämningsmandat. Höyre, som alltså gick framåt starkt, vill också ha regeringsmakten men det blir i så fall med understöd av fremskrittspartiet. Då avstår senterpartiet från samarbetet, eftersom sentern hellre går åt vänster än åt höger.

Sosialistisk venstre i Norge har under senare tid haft partiledare som talat till folket, det vill säga varit frikostig med löften, vilket uppskattats. Att partiet nu åkte upp med 14 nya mandat är till stor del partiledaren Kristin Halvorsens förtjänst. Hon nådde visserligen inte målet att bli landets tredje största parti, trots framgången kommer sosialistisk venstre som nummer fem i storleksordningen.

Senterpartiet gjorde sitt sämsta val på 20 år. Det borde tyda på att de rabiata EU-motståndarna i Norge är överspelade, nej till EU är inte längre en fråga som lockar väljare. Inte ens i Norge.

Om arbeiderpartiet ska kunna sitt kvar vid makten måste mittenpartierna stå bakom Jens Stoltenberg. Det troliga är nog ändå att de väljer det borgerliga alternativet. Det som fäller avgörandet blir utdelningen i ministerposter och därmed inflytandet över politiken.



Dags för samling

Folkpartiets valberedningen har beslutat att för tredje gången föreslå omval av Lars Leijonborg som partiledare. Därmed kan framför allt Stockholms och Göteborgs folkpartiföreningar, som krävt att Lars Leijonborg ska avgå, förena sig med en stor majoritet av folkpartister i landet och i stället bilda ett starkt stöd för honom i valrörelsen.

I Ekots lördagsintervju påstod för en tid sedan ordföranden i Stockholms kommunförening Andres Käärik att en stor majoritet av folkpartisterna hellre vill se skolborgarrådet i Stockholm Jan Björklund som partiledare. Han förklarade att han fått den uppfattningen vid samtal med vänner och bekanta ... Nu har Andres Käärik erkänt att han hade fel, vilket visar att det inte går att driva bort en partiledare med halvkvädna visor och mer eller mindre otillbörlig påverkan. Åtminstone inte i folkpartiet.

Det verkar tvärtom som om striden har stärkt Lars Leijonborg, både psykiskt och i positionen som partiledare. De som har följt hans framträdanden under sensommaren och hösten har hört en starkt engagerad och övertygande liberal tala - som dessutom numera har ett bra bett i replikerna.

Valberedningen föreslår också att Jan Björklund blir första och EU-parlamentarikern Marit Paulsen andra vice ordförande. Det var inte ett självklart förslag, första vice ordförande borde nämligen vara kvinna. Nu vägrade Marit Paulsen att ta på sig det uppdraget, eftersom det skulle ta för mycket tid från jobbet i EU och resorna i Sverige.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons