Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Gemmel: Det är dags för klimatångest och framtidstro

Ledare

Annons

Nyligen lossnade ett isflakdubbelt så stort som Gotland från Antarktis. Borde vi känna ångest inför nästaoch näst nästa generations framtid?

Ett isflak dubbelt så stort som Gotland har lossnat från Antarktis och flyter runt i havet till följd av människans påverkan på klimatet.

Forskare från Cornell University i USA varnar för att två miljarder människor kommer att vara klimatflyktingar 2100 på grund av stigande hav.

Donald Trumps USA har beslutat att lämna Parisavtalet och lämnat diktaturen Kina som världens ledare i klimatfrågan.

Jag borde ha klimatångest, men jag vågar inte riktigt. Att mitt barns eller barnbarns liv kan komma att präglas av katastrofer, krig och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringar är för stort att tänka på.

I stället är det de nära farorna för mitt barn – höjder, trafik, fruktstunden – som ger mig daglig ångest, trots att de allra flesta barn i Sverige överlever en vanlig vardag.

Det kan te sig ironiskt att min vardagsångest handlar om mitt barn, när forskare i Lund menar att det bästa en individ kan göra för att minska koldioxidtrycket är att inte skaffa barn. Men det är magstarkt att begära att mänskligheten ska utrota sig själv för att rädda planeten. Det måste finnas andra sätt.

Som individ kan jag enligt samma forskare bidra till ett förbättrat klimat genom att leva fossilbilfritt, sluta flyga och bara äta plantbaserad mat. Slår min klimatångest till och kan jag alltså mildra den genom att bli vegan, sluta flyga och köpa den där elbilen min partner tjatar om.

Hjälp till självhjälp mot klimatångesten är bra, men frågan är hur långt det räcker.

Nej, den dagen klimatångesten sätter sina djupa klor i mitt inre är det främst till politikerna jag måste vända mig. För även om solenergi nu är billigare än kol i Indien och Volvo från och med 2019 bara ska producera el-och hybridbilar, kan inte individen och marknaden ensamt rädda klimatet eller konsekvenserna av en klimatkris.

En flyktingkris till följd av klimatförändringar ses som oundviklig, frågan är hur stor den kommer att bli. Den migrationsströmmar avflyktingar världen ser just nu, är små jämfört med det forskarna väntar sig. Det är en kris vi är illa rustade för.

Det krävs dyrare flyg genom en global flygskatt, köttskatt, satsningar på utveckling av grön teknik och andra skatter på miljöfarlig verksamhet för att så långt det går bättra på klimat. Och vill politikerna att medborgarna ska lägga om sin livsstil måste det inte bara vara enkelt, utan även billigt att göra rätt.

Tyvärr tillhör jag dem som har svårt att upprätthålla tron på att vi globalt kommer att kunna ställa om i tid. Globalt går det helt enkelt för långsamt. Det är en bidragande orsak till min brist på klimatångest – det kommer ändå inte spela någon roll.

Så i morgon kommer jag att dricka komjölk i mitt kaffe samtidigt som jag serverar barnet köttkorv till lunch och sedan vara rädd när hon glatt klättrar upp i grannens trädkoja.

Men kanske är det dags för lite framtidstro, och ge utrymme för den där klimatångesten. Trots allt vill jag ju att även mina barnbarnsbarn ska ha en trädkoja att klättra i.

Lisa Gemmel arbetar på fackförbund, är jurist och debattör.

Annons
Annons
Annons