Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Hur ser framtidens ledare ut?

+
Läs senare
Ledare

Torsdag 10 januari

Hur ser framtidens ledare ut?

I går meddelade Härnösands socialdemokratiska kommunalråd Ingvar Wiklund att han inte har för avsikt att fortsätta som gruppledare i kommunstyrelsen efter nästa val.

Ytterligare en av de traditionella socialdemokratiska ledarna tackar alltså för sig. Hur ser då efterträdaren ut?

Namn är mindre intressant att diskutera. Först och främst handlar det om att fundera över vilken ledarstil som kommer vara mest framgångsrik för kommunen i framtiden.

De starka kommunala politikerna heter i dag Ilmar Reepalu i Malmö och Göran Johansson i Göteborg, de i särklass mest kända s-ledarna i Sverige på kommunnivå. Namnen känns igen även bland de som är bosatta i helt andra regioner. Men kan någon namnet på en enda av deras kollegor?

I Göteborg är Göran Johansson kungen utan varken kronprins eller -prinsessa. Att ge mannen förnyat förtroende genom val vart fjärde år känns nästan onödigt. Varje lokal opinionsmätning visar att Göran är den Göteborgspersonlighet som flest känner igen och uppskattar. Populäre handelsministern tillika göteborgaren Leif Pagrotsky, har inget att hämta i jämförelse.

I Malmö råder nästan samma överväldigande stöd för Ilmar Reepalu.

Vad de båda männen förlitar sig på är en traditionell ledarstil och det är en stil som även Ingvar Wiklund anammat i Härnösand i nära ett decennium.

Ringer man till Ingvar svarar han om han överhuvudtaget finns i huset. Precis som sina storstadskollegor är tillgängligheten avgörande.

Som "statsminister" i kommunens regering, kommunstyrelsen, känner alla igen Ingvar Wiklund i Härnösand. En promenad genom centrum tar därför längre tid än avståndet kräver. I jobbet ingår nämligen kontakt med allmänheten, de egna väljarna och partivännerna.

Den tillgängligheten kräver ett heltidsuppdrag och den kräver att det privata måste ta ett steg tillbaka.

Att fördela tiden mellan ett civilt arbete och ett politiskt uppdrag måste innebära att telefonlinjen inte alltid är öppen för samtal från allmänhet och media.

Men är det med självklarhet något fel? Var hittar vi supermänniskan som kan koordinera privat och offentligt och som dessutom på kommando kan formulera sig citerbart för kvällsreportern som vill ha en snabb kommentar?

I Härnösand pågår diskussionen om huruvida fler uppdrag ska gå till de så kallade proffspolitikerna, det vill säga de som har ett politiskt uppdrag på heltid, och om antalet heltidspolitiker borde bli fler på bekostnad av deltidspolitikerna.

Att som vissa av kommunens förtroendevalda tro att ett uppdrag på deltid utan problem kan läggas till ett heltidsarbete, är att tro på en svunnen tid. För att klara det krävs en hemmafru/-man eller frånvaron av ett privatliv.

Sak samma om man tror att fler heltidspolitiker är rätt väg att gå när allt fler känner att klyftan mellan politiska representanter och allmänheten de representerar verkar bli bredare och djupare. En heltidspolitiker blir ju just det - en politiker på heltid där vardagskontakterna lätt begränsas till tjänstemän, politikerkollegor och näringslivsrepresentanter.

Orken att jobba under de förutsättningarna är frågan om vi ska kräva av nästa generations ledare. För den som hört Invar Wiklund uttrycka en önskan om att i framtiden bara "få vara Ingvar igen", känns inte det som eftersträvansvärt att utsätta nästa "starke man" för samma arbetsbeskrivning.

Därmed inte sagt att ersättaren måste fylla några speciella krav på varken ålder eller kön. Ledarstil påverkas förvisso av båda dessa egenskaper, men omfattar åtskilligt mer.

Att välja Ingvars efterträdare skulle kunna vara lätt, han är långt i från så ensam som Reepalu och Johansson; men låt oss först bestämma vilken väg vi ska gå. Det är i alla fall dags att låta även kommunalråd andas annat än rådhusluft.

Susanne Sjöstedt





Rik på politik

Vi kan vara helt överens om att en människa med en inkomst som överstiger genomsnittssvenskens ett par gånger om, borde kunna betala sina räkningar innan kronofogdemyndigheten knackar på dörren. Sedan kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om huruvida de socialdemokratiska ministrarna sparar i fonder eller äger aktier. Det verkar Aftonbladet tycka att jag ska göra.

Rika på att vara ministrar blir de i alla fall inte. De ministrar som lämnade välbetalda jobb inom näringslivet har sett inkomsterna sjunka rejält. Erik Åsbrink fick under sin tid som finansminister inte en tiondel av vad han tjänat privat i ministerlön. Det är väl för väl det. En politiker med ambitionen att själv ha så mycket pengar som möjligt i plånboken vid pension är inte vad vi vill ha.

Inte heller verkar vi ha några som jobbar för det.

Mona Sahlin betalar uppenbarligen gärna tillbaka en del av pengarna hon tjänar, i form av förseningsavgifter.

Leif Pagrotsky säger själv till medierna med anledning av den sent påtänkta fyllnadsinbetalningen, att staten tjänat bra på hans slarv. Att karln byggt upp en privatförmögenhet på mångmiljonbelopp betyder dessutom att få känner att missen från handelsministerns sida kommer att upprepas eller påverka förtroendet för honom som minister.

Värre är det med Mona Sahlin som om och om igen visar att det där med räkningar inte är något för henne.

Snabbenkäter på Aftonbladets hemsida kan vi inte heller lita på. "Har du förtroende för Sahlin?" undrar de.

"Nej, jag skulle inte ge henne förtroendet att förvalta min privatekonomi", blir mitt svar.

Att hon inte skulle kunna fungera som minister på grund av betalningsanmärkningar är inget jag håller med om. Vi har inte ministerstyre i Sverige så jag känner mig rätt säker på att hon inte kan glömma att betala ut löner till näringslivsdepartementets anställda, eller låta departementets elräkning hamna på inkasso.

Det problem hon däremot bör prioritera att ta itu med är en bristande självinsikt som återfinns hos många av oss. För vissa handlar det om att tacka ja till fler uppdrag än det finns timmar på dygnet, än mindre ork att klara av. För andra handlar det om att inte erkänna för sig själv att det finns områden man inte behärskar.

Att ekonomi är ett sådant område för rätt många är en slutsats vi kan dra av alla betalningsanmärkningar som inte kan förklaras med pengabrist.

Har man inga pengar kan man inte betala räkningar. Om inte Mona Sahlin har ett omfattande spelberoende, vilket vi fått reda på vid det här laget, är det inte för att hon inte har pengar som hon inte betalar räkningarna. Det är slarv.

Det är klart att sånt sticker i ögonen på speciellt de resurssvaga svenskarna. 78 000 kronor i månaden betyder en rätt hög skatt, men pengarna räcker utan tvivel till att hyra in någon att se över Sahlins privatekonomi.

Att hon inte fixar det själv borde hon fattat vid det här laget.

Susanne Sjöstedt

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons