Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Hon tiger inte längre i församlingen

Ledare

Onsdag 26 september



Hon tiger inte längre i församlingen

I september 1921 tillämpades för första gången allmän och lika rösträtt i Sverige. Kvinnor fick efter decennier av diskussioner äntligen ta steget in i den politiska världen. Nästan på dagen 80 år sedan.

Argumenten för kvinnlig rösträtt var flera och varierade mellan skilda politiska läger. Det grundläggande demokratiska argumentet var att rätten att rösta tillhörde alla människor, och precis som kvinnorna också var människor borede de, precis som männen, ha rätten att rösta.

Andra argument som framfördes var att kvinnlig rösträtt behövdes för att kvinnornas höga moral skulle uppväga mannens brist på den samma. Kvinnornas intåg skulle innebära en förstärkning av samhällets sociala omsorgssidor.

Att integrera kvinnorna in i politiken visade sig ta längre tid än man trott. Nu, 80 år senare, kan vi se tillbaka på en skakig resa.

Inte långt efter det allra första "kvinnliga" valet insåg man att det inte räckte med att kvinnor fick samma formella rättigheter som männen, alla informella hinder satte effektivt stopp för kvinnornas jämlika deltagande.

Under 1960- och 1970-talen, efter 40-50 år av lika rättigheter, utgjorde kvinnor endast tio procent av riksdagsledamöterna. Under de två senaste decennierna har en klar förbättring skett, men även om de kvinnliga politikerna blivit fler når de inte de tyngsta posterna.

Dessutom ser vi att de kvinnliga politikerna samlas främst inom områden som arbetar med mjuka och vårdande frågor.

I forskningen är man oense om huruvida detta könsmönster är ett uttryck för att kvinnor och än gör olika val och har olika intressen och värderingar - eller om det handlar om att kvinnor underordnas i den politiska strukturen, att kvinnor helt enkelt samlas där de "släpps in" och kategoriskt hålls borta från politikens hårdare sektorer.

Vad vi alla däremot kan vara överens om är att inte ens i dagens politik, med världens högsta kvinnorepresentation i riksdagen, är kvinnan jämställd mannen.

Trots "varannan damernas" med partiernas varvade listor har kvinnor inte lyckats få makt likt den män åtnjuter. Varför?

Är det så enkelt som vissa påstår: att kvinnor inte är lika kompetenta och kunniga som män?

Moderatpolitikern Beatrice Ask gjorde ett utspel under valrörelsen 1998 där just den åsikten framfördes. I ifrågasättandet av den socialdemokratiska idén om varvade listor förkunnade hon i ett debattinlägg att "(s) inte har något annat att skryta med än just inkvoterade kvinnor som aldrig skulle ha kommit fram i riktig konkurrens".

Att påstå att kvinnor, både på arbetsmarknaden och inom den politiska världen har enorma murar att riva är knappast en överdrift. Men frågan är väl hur rivandet ska lyckas när motståndet kommer från det egna ledet, från andra kvinnor.

Men det var naturligtvis inte Asks tanke, för henne var det uppenbarligen självklart att män och kvinnor har samma möjligheter. Det är bara det att kvinnor inte är lika bra, i alla fall inte i den offentliga världen.

Asks moderatkollega Carl Bildt gjorde ett eget inhopp i jämställdhetsdiskussionerna ungefär samtidigt. I en intervju sade han att "i början när man jobbar sig upp jobbar nog båda, men får man sedan ett toppjobb och har en annan inkomst kanske man skaffar sig en liten herrgård eller vad de nu gör och då kanske inte frun jobbar".

Förutom att då återigen bekräfta att Bildt inte lever i samma värld som resten av oss, visar uttalandet på en kvinnosyn som uppenbarligen var ett kännetecken för moderaterna -98. Hur mycket har förändrats i partiet sedan dess?

Även här är den kvinnliga underordningen uppenbar. För vissa är det självklart att män och kvinnor ska agera på olika arenor, med det de är bäst på. Och Bildts uppfattning var i alla fall -98 att kvinnor är bäst på hus och hem.

Inom politiken innebär en sådan uppdelning att kvinnor inom traditionellt sett manliga områden inte åtnjuter samma respekt som männen. Amerikanska undersökningar har dessutom visat att kvinnor generellt bedöms som mindre kompetenta än män att hantera frågor om ekonomi och utrikespolitik.

Så ser vi också en koncentration av kvinnor - både i politiken och i yrkeslivet - inom offentlig sektor. Sjukvård, barn- och äldreomsorg, skola - alla dessa områden är starkt kvinnodominerade. Men inte bara det, de är dessutom låglöneyrken förutom på de positioner, chefsjobb och dylikt, längst upp i toppen. På de positionerna träffar vi dock inte på så många kvinnor.

Valrörelsen 1998 kom, precis som valet 1994, att handla en hel del om jämställdhet inom politiken. Valet 1994 innebar ett rejält uppsving av antalet kvinnliga förtroendevalda, kanske som en följd av hotet om att bilda ett separat kvinnoparti som framfördes under valrörelsen. 1998 bibehölls den höga kvinnorepresentationen. Om valet 2002, går än bara att sia om utfallet vad gäller de förtroendevaldas könstillhörighet.

Demokrati uppstår dock inte vid en för alltid fast punkt. Fronten måste alltid flyttas framåt. Visst har vi sett en förbättring sedan 1921. Målet för detta århundrade bör vara att göra behovet av kvotering överflödigt.

Tyvärr ser det inte ut att ske under detta decennium. Men 80 årsjubileet är förstås ändå värt att firas.

Susanne Sjöstedt



Klass spelar roll

Elever med invandrarbakgrund har inte sämre betyg än svenskar. Den välspridda uppfattningen är bara en fördom. Det visade en undersökning av Högskoleverket som undersökt betyg och utbildningsval hos 105 000 elever som gick ut nian 1990/91 och 1997.

Att förmågan att ta till sig kunskap knappast hänger på etnisk tillhörighet förstår de flesta, men vad invandrarelever delar med ett stort antal svenska elever är en betungande social och ekonomisk situation. Klasstillhörigheten påverkar alltså studieresultaten på ett klart tydligare sätt än etnicitet.

Invandrarfamiljers sociala situation är allt för ofta präglad av hög arbetslöshet och låga inkomster. Det är klart att sådant påverkar studieron, på precis samma sätt som i vilken familj som helst där barn tvingas oroa sig över familjens försörjning i stället för studierna, eller där föräldrarnas arbetslöshet är så betungande att barnen inte motiveras till studier.

Förhoppningsvis belyser denna undersökning inte bara det falska i att framhålla etnicitet som mått på förmåga att ta till sig kunskap, utan även behovet av en generell välfärd som kan utjämna klassklyftorna.

S.S
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons