Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Försvarsminister som ger igen

+
Läs senare
Ledare

Lördag 13 oktober 2001



Försvarsminister som ger igen

Ubåtskränkningarna vållade en stor debatt, den så kallade Bodströmaffären. I dag har det hela fått andra proportioner och hur det var med kränkningarna är oklart.

Någon gång i början av Lennart Bodströms tid som utrikesminister (1982-1985) var vi några chefredaktörer och politiska redaktörer från liberala landsortstidningar inbjudna till UD för information och diskussion. Bodström framhöll under kvällen att han var mycket angelägen om att information från UD skulle vara tillgänglig för alla massmedierepresentanter och inte bara för medierna i Stockholm.

Det var naturligtvis för oss i landsorts-pressen en mycket välkommen attityd hos landets utrikesminister. Samarbetet med UD gick för övrigt också bra. Bodströms åsikt att utvalda journalister inte skulle beredas favörer som inte tillkom journalister i allmänhet fick han inte mycket tack för. Tvärtom, i sin memoarbok "Mitt i stormen", vilken nyligen utkommit, behandlar han förstås utförligt den så kallade Bodströmaffären och noterar att om han tillmötesgått Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets krav på att få särskild så kallad underhandsinformation som inte var tillgänglig för andra medierepresentanter hade han kanske sluppit stormen kring sina ubåtsuttalanden. Bodström löpte gatlopp - man kan gott säga att han mobbades - och något försvar för sin tveksamhet om ubåtarna fick han knappast. Alla tjöt med ulvarna.

Bakgrunden till affären var att Bodström inbjudits till en middag på Dagens Nyheter och i den middagen deltog värden, DN:s utrikesredaktör Harald Hamrin, Lars Christiansson, Svenska Dagbladet, Mild-red Eriksson, Rapport, Lennart Lundh, Aktuellt, Inger Arenander, Ekot och Inger Viklund-Persson, TT samt Lennart Bodström, Christer Wretborn och Lars Lönnback, UD. Christiansson och Hamrin menade att det var rimligt att de som specialister fick mera underhandsinformation än andra journalister. Bodström såg inga skäl för det. Som ett "extraärende" togs ubåts-kränkningarna upp. Bodström nämnde Gåsefjärden och Hårsfjärden som två bevisade sovjetiska intrång. Vad gällde ubåts-kränkningar efter Hårsfjärden ansåg Bodström att det inte fanns bevis för vilken nationalitet de ubåtarna hade.

Det var detta som ledde till Bodströmaffären. Christiansson, Lundh, Hamrin, Eriksson och Viklund-Persson diskuterade ihop sig sedan Bodström gått och bestämde att Bodström förnekat ubåtskränkningar över huvud taget efter Hårsfjärden. I det upphetsade stämningsläge som rådde vid den tidpunkten var det en politisk sensation och ett underkännande av försvarsmakten.

Inger Arenander på Ekot hade emellertid samma uppfattning som Bodström och hans medarbetare, nämligen att Bodström endast sagt att ubåtarna efter Hårsfjärden inte kunde nationsbestämmas.

En osmaklig detalj i det hela var att såväl Rapport som Aktuellt lät sina reportrar Mildred Eriksson respektive Lennart Lundh agera såväl referenter som intervjuare och kommentatorer-domare medan Bodström inte tilläts uttala sig i direktintervju utan bara i en klippt och redigerad intervju.

Bodströmaffären var alltså en politisk kampanj mot Bodström - och Palme - av stort format, menar Bodström. Bodström vann förtroendeomröstningen i riksdagen men saken rev upp sår hos honom, sår som uppenbarligen inte läker.

Utvecklingen har sedan gett Lennart Bodström rätt. Nationsbestämningen av de kränkande ubåtarna är i dag osäkrare än någonsin - det är bara den i Gåsefjärden grundstötta ubåten som med säkerhet kan sägas ha varit sovjetisk. Det är många journalister som i dag borde kunna instämma i före detta Expressenjournalisten Arne Rebergs uttalande att "alla vi som jobbat journalistiskt med ubåtsjakterna bär skammens rosor på kinderna".

Och striden om ubåtskränkningarna går vidare. Under senaste dagarna har Lennart Bodström tagit upp den bristande bevisningen - till och med falska - för kränkningar i en debattartikel i Svenska Dagbladet och fått svar av en av sina huvudmotståndare, då och nu, kommendören av första graden Emil Svensson, ledare för ubåtsjakten.

Tveksamheten hur det förhållit sig med de sovjetiska ubåtskränkningar finns för övrigt också i Thage G Petersons memoarer "Resan mot Mars". Han noterar bland annat att det är mycket konstigt att USA var så ointresserat av de svenska ubåtsbekymren och citerar USA:s försvarsminister William Perry som vid ett besök i Sverige 1996 sade att "det kan ju vara annat än ubåtar i vattnet, och om det är en ubåt behöver den ju inte vara rysk".

Bodström ger alltså igen rejält i sin bok. Den är i övrigt en rätt tråkig genomgång av Bodströms levnadshistoria - undantaget är inledningskapitlet om hans synnerligen enkla uppväxtförhållanden. Han sparkar här och där tillåt motståndare. Inom det egna partiet är det Pierre Schori som får några örfilar, bland de politiska motståndarna till exempel moderaten Per Unckel och så förstås Carl Bildt: "Under 18 år i facklig verksamhet och under den följande tiden som politiker hade jag varit invecklad i diskussioner med många meningsmotståndare, men jag hade inte mött någon som spred elakheter kring sig med samma känslokyla som Bildt". I den repliken ligger inte bara beskedet om politiska motsättningar utan också en kulturkollision. Bodström från fattiga förhållanden, mannen som fått ta spjärntag varje dag för att klara sig vidare, ställs mot den stöddige överklassaren Bildt. Det kunde inte bli annat än konfrontation på alla plan.

Tord Bergkvist

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons