Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För vem införs friåret?

Annons
Tisdag 27 november

För vem införs friåret?

Miljöpartiets bidrag till budgetpropositionen var minst sagt blygsamt, men omtalat. Friåret, som nu kommer att prövas i tio kommuner under nästa år, ser dock inte speciellt bra ut ens på papper.

Det låter förstås inte så, varken i miljöpartiets egen genomgång av friåret eller bland alla de kommuner som redan ansökt om att ingå i försöksgruppen. Inte heller de tillfrågade i Tidningens lilla enkätundersökning i förra veckan, verkade förstå vad friåret skulle innebära för dem. Många av de tillfrågade skulle ge sig ut och resa om de fick ett friår trodde de.

Friårsmodellen är i alla fall föredömligt enkel. En anställd får under tre månader upp till ett år möjligheten att med 80 procentig a-kasseersättning vara ledig medan en arbetslös träder in i deras ställe på arbetsplatsen.

För en arbetslös är friåret en klart positiv upplevelse. Bort med den mediokra arbetslöshetsersättningen, passiviseringen och arbetslöshetsåtgärderna och in med avtalsenlig lön och ett riktigt arbete. Det betyder säkert mycket för någon om varit arbetslös länge.

Den som utnyttjar friåret till att vara ledig är inte lika positivt gynnad. Ersättningen är 80 procent av den 80-procentiga a-kasseersättningen. Inte ens för den som slår i taket innebär det mer pengar än en högskolestuderande har att röra sig med under en månad. För den med ännu lägre lön gäller det att det i hushållet finns någon annan som kan stå för intjänandet av nödvändiga medel att klara utgifterna.

Med en månadsinkomst på 17 000 kronor, ger friårsersättningen efter skatt (med 33 procent i kommunalskatt) inte mer än dryga 7 000 kronor. Vem har då råd att resa? Det skulle vara en resa tur och retur Sundsvall då.

Det får anses vara det primära problemet med friårsförsöket, även om vissa miljöpartister vill framhålla att det minsann inte är varje dag man erbjuds betald ledighet under ett år.

För vem kommer egentligen att stanna hemma med en ersättning som för studenter innebär att måltiderna den sista veckan varje månad betår av nudlar eller pasta?

Inte är det familjemedlemmen med högst lön i alla fall. Inte heller den ensamstående mamman som inte ens med vanlig inkomst får det att gå ihop ekonomiskt.

Den förbättrade livskvaliteten beror, oavsett vad vi vill erkänna, en hel del på ekonomiska förutsättningar. Förvisso kan kostnaden minska för familjer med barn inom barnomsorgen, men att ta hand om barnen begränsar möjligheterna för den lediga att faktiskt vara ledig och pröva något nytt.

Visst finns det de som skulle behöva vara hemma från jobbet under en längre sammanhängande period, inte minst då stressen för personalen inom sjukvården är som den är. Men människor som är fysiskt och psykiskt utbrända på grund av sitt arbete, ska inte behöva leva på 80 procent av a-kasseersättningen. Då ska de vara sjukskrivna.

Att en av målsättningarna bakom friårsförsöket är färre sjukskrivningsdagar är därför en cynisk målsättning som rimligen baseras på politikernas tro att kvinnor - för det är en klar majoritet av kvinnor som jobbar inom vården - hellre sliter och låter sig slitas ut än sjukskriver sig, och alltså hellre tar ledigt för att vila upp sig än låter en läkare skriva sjukintyg.

Det är uppenbart att regeringen gav med sig om friåret uteslutande för att få med sig miljöpartiet i en uppgörelse om budgetproppen, och inte för att det är en god idé.

Susanne Sjöstedt



Skändningen

I början av november våldtog sex män en niomånadersbaby i en by i Sydafrika.

Männen som förgrep sig på den lilla flickan misstänker man har trott på den myt som säger att den som har sex med en oskuld botas från hiv-smitta.

De är i den villfarelsen inte ensamma. Tusentals unga flickor får sina liv förstörda av män som tror att de unga besitter förmågan att rädda dem från den dödliga smittan. Effekten blir förstås bara den motsatta - flickorna smittas de också.

Under helgen rapporterades flera nya fall av övergrepp mot småflickor: 8 månader, 2.5 år, 6 år och 17 år gamla. Även de offer för en myt.

Vi kan börja med den skrämmande okunskapen. Ansvarig för den är bland annat landets president Thabo Mbeki. Han hävdade som värd för den internationella aidskonferensen i Durban för ett par år sedan, att fattigdom låg bakom hiv-smittan. Det sydafrikanska folket blev sjuka av fattigdom, inte ett virus. Enligt Mbeki är det västvärlden som ligger bakom sjukdomen och medvetet smittat det afrikanska folket.

Han medger därför inte ens de mest grundläggande förebyggande åtgärderna vid landets vårdinstitut - som den numera relativt enkla metoden att förhindra smitta mellan mor och barn under förlossningen med den bakomliggande "logiken" att hiv och aids inte är ett smittoproblem.

Att det skulle vara bättre bevänt med kunskapen om smittoförebyggande ute på landsbygden, är förstås inte troligt. Den katolska missionen i landet förbjuder dessutom användandet av kondomer och stödjer inte heller de sydafrikanska kvinnornas rätt att neka sina män sex, trots att könshandeln där är omfattande.

Det leder oss in på något lika samhällsstörtande som den dödliga smittan; det i Sydafrika rådande kvinnoförtrycket.

Även om det absurda att ett spädbarn av kvinnokön skulle kunna bota aids-smittan vore korrekt: vem anser sig ha rätt att skända ett liv för det egna? Bara den som anser att en nio månaders flickbaby inte är lika mycket värd som han själv. Inte heller det en värdering som tillhör undantagen. Var tredje sydafrikansk kvinna beräknas bli våldtagen under sitt liv, många av dem kommer vid tidpunkten för övergreppet vara minderåriga.

Experterna skyller den kvinnofientliga miljön på det långa förtrycket av svarta i landet, på den omfattande arbetslösheten där fyra av tio står utan jobb, och på de alkohol- och drogproblem som det fört med sig.

Det är nog en korrekt bedömning, men det hjälper inte kvinnorna och det hjälper inte de sydafrikanska barnen vars beräknade livstid krymper för varje år på grund av aidsspridningen. För att hjälpa dem krävs att något görs åt det.

Under två veckor anordnas nu i Sydafrika massdemonstrationer mot kvinnovåldet. Folket har genom den fruktansvärda skändningen av en liten, liten flicka, fått upp ögonen för vad som händer i landet.

En början.

S.S



Starkt förtroende för mjölk

Det var en gång en norsk, en dansk...

Så blir de svenska varumärkena en nordisk historia. Bland de varumärken som svenskarna enligt en undersökning i Veckans affärer känner starkast förtroende för, återfinns ett gäng norska, danska och finska företag långt upp på listan.

Arla står som segrare i varumärkesstriden, med Volvo som tvåa och Kalles Kaviar som trea. Idel svenskt i topp i alla fall, eller?

Nja, Arla är mer eller mindre danskt med huvudkontor i Århus. Volvo i Sverige gör ju inga bilar längre, bara lastvagnar. Så äran ska nog gå till amerikanerna. Inte ens Kalle är svensk längre utan en ren Norgehistoria.

Dessutom får inte mindre än fyra bilmärken plats på topp tio-listan. Volvo som två, BMW och Mercedes Benz som sjua och åtta och så Saab på tionde plats.

En inte allt för avancerad gissning säger att urvalet på de som tillfrågades, där ett av kraven var en årsinkomst över 300 000 kronor, inneburit en något sned könsfördelning. Urvalskriterierna förklarar kanske även förekomsten av det enda politiska partiet som de tillfrågade hade att bedöma, nämligen moderaterna.

76:e plats av 100 är dock inte fy skam, både Posten och Svenska Dagbladet hamnade längre ner på listan...

S.S
Annons
Annons
Annons