Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Eurokampanjen är ett plågsamt minne

Ledare

I skydd av mellandagslugnet har ett antal profiler inom Sveriges näringsliv passat på att släppa en diskret bomb: de har inte längre något större intresse av att ansluta Sverige till EU:s gemensamma valuta, euron. Bland de nyblivna skeptikerna återfinns så tunga namn som Nordeas respektive SEB:s chefer Christian Clausen och Annika Falkengren. Än mer uppseendeväckande är att även Michael Treschow hör till tvivlarna. Vi pratar alltså om samme Treschow som varit ordförande för Svensk Näringsliv – den organisation som bekostade en icke föraktlig del av ja-kampanjen för svenskt euromedlemskap.

Den kampanjen är för övrigt det jag skäms mest över från min nästan tioåriga sejour i partipolitiken. Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka "Ja Till Euron"-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.

Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument. Medan vi kvittrade om euron som ett "fredsprojekt" (som om danska trupper stod redo för strid på Öresundsbrons västra sida) presenterade motståndarna en lång rad kunniga och seriösa ekonomer som varnade för europrojektet.

Vi rapade upp färdigtuggade argument, men saknade i de flesta fall grepp om sakfrågan. Därför såg vi aldrig det som nu förefaller uppenbart. Euron bygger på gemensamma ekonomiska spelregler – och Sverige, Finland och Tyskland spelar inte samma spel som Grekland, Spanien och Portugal.

Euron har blivit ett problem för hela EU. Länder som skött sig dras ned av länder som inte har gjort det. Och de senare har svårt att komma på fötter eftersom euron är så mycket dyrare än vad deras gamla drachmer, pesetas och escudos hade varit. Följaktligen försöker nu Grekland få igång sin utrikeshandel med varor som kostar omvärlden omkring 25 procent för mycket. Succén har hittills uteblivit.

Vi hade inte behövt vara okunniga om detta 2003, ty varningarna fanns. I borgerliga kretsar hade vi Nils Lundgren och Lars Wohlin. Och på vänstersidan tyckte Leif Pagrotsky en sak och Mona Sahlin en annan, vilket möjligen borde ha föranlett någon form av slutsats.

Men sommaren var het, och kampanjtempot närmast febrigt. Dessutom hade vi som sagt obegränsat med pengar. Folk anställdes till och med för att chatta om euron på Internet, alltmedan oavlönade Nej-kampanjare häftade upp A4-papper på kommunala anslagstavlor. Och där pengarna rann in rann både vett och intellekt ut. Under dessa månader kom Sverige mycket nära politisk psykos.

Jag skäms för min inblandning i den där kampanjen, och jag hoppas att de som betalade kalaset i dag skäms lite, de med.

Johan Ingerö

Johan Ingerö är konsult och fri skribent.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons