Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Det fruktansvärda sveket

Ledare

Kyrkan och skolan ska representera det goda i samhället. I Bjästa har de två institutionerna valt att direkt och indirekt ställa sig på samma sida som en dömd våldtäktsman. Hur är det möjligt?

Örnsköldsviks Allehandas ansvarige utgivare Jimmie Näslund redogjorde i gårdagens tidning för ÖA:s publicistiska hållning när det gäller rapporteringen om våldtäkterna i Bjästa.

Näslund konstaterade att när det handlar om grova brott och ungdomar måste stor försiktighet vidtas beträffande det sätt som tidningen rapporterar och kommenterar. ÖA har gjort sitt yttersta för att ge er, våra läsare, information och nyheter utan att peka ut unga människor eller bidra till ryktesspridning.

Efter SVT:s Uppdrag gransknings reportage ”Den andra våldtäkten” är dock kranarna öppnade.

Enligt min mening är ”Den andra våldtäkten” ett utmärkt reportage där de fruktansvärda händelserna – och det skrämmande efterspelet där en pöbel på nätet tagit våldtäktsmannens parti och mobbat, hotat och hånat offren – lyfts fram på ett för offren respektfullt sätt. Efter Uppdrag gransknings reportage finns det dock ingen anledning för ÖA att anonymisera händelserna på det sätt som tidigare gjorts. Offren var 14 respektive 17 år då våldtäkterna begicks. Gärningsmannen var 15. Allt inträffade i Bjästa och det är Bjästaskolan som offer och gärningsman varit elever vid.

Att händelserna nu hamnat i strålkastarljuset innebär dock inte att stor försiktighet inte måste vidtas även i fortsättningen; att händelserna fått nationell uppmärksamhet ändrar inte det faktum att offren var och är unga.

Den här artikeln ska dock inte i första hand handla om de unga flickorna som våldtogs av en jämnårig ”kamrat” i Bjästa.

Den här artikeln ska heller inte handla om de ungdomar i Bjästa med omnejd som ställt sig på våldtäktsmannens sida och utan vett och sans bedrivit rena hatkampanjer mot offren. Ungdomarnas uppträdande kan lätt få den mest optimistiske person att tappa tron på framtiden; att unga människor kan bete sig så primitivt och vettlöst är djupt tragiskt och deras agerande förtjänar inget annat än fördömanden. Men den här ledartexten handlar inte om dem.

Den ska heller inte handla om sociala mediers betydelse för efterspelet till våldtäkterna och inte ens om de vuxna som gjort gemensam sak med mängder av Bjästaungdomar i den massiva mobbningskampanj som bedrivits. Dessa vuxna skäms förhoppningsvis som hundar i dag. De är inget annat än trasiga människor som uppenbarligen saknar både förmågan att känna empati och att tänka kritiskt; sådana människor finns i alla samhällen och är inte typiska för orter i glesbygden. De finns överallt, dessa människospillror.

I den här ledaren ska vi istället fokusera på de människor och institutioner som borde ha gjort något, som borde agerat, men som istället stod och tittade på när ”den andra våldtäkten” genomfördes.

Alla som regelbundet läser ÖA:s liberala ledarsida vet att den roll skolan kan spela för en positiv samhällsutveckling ofta lyfts fram i de här spalterna. Skolan är inte bara den plats där barn och ungdomar inhämtar kunskaper och bildas, den är också den samhällsinstitution som, i sina bästa stunder, bidrar mest och bäst till klassresor och demokratiska möten och samtal. Lärare och rektorer är en för vårt land oerhört viktig grupp av samhällsbyggare.

När jag såg Uppdrag gransknings reportage och fick höra läraren som är ansvarig för skolans antimobbningsgrupp slå fast att man från skolans sida skulle ”hålla sig neutrala” och att man därför inte kunde ta parti för en tonårstjej som blivit våldtagen på en av skolans toaletter, inte ens efter att dom fallit, då vände det sig nästan i magen på mig.

När jag såg Bjästaskolans rektor med tom blick stirra in i kameran och gång på gång misslyckas med att förklara hur en skola inte kan ta ställning för ett barn som våldtagits i skolans lokaler, då steg ilskan hos mig och säkert alla andra som såg programmet.

All personal på skolan ska inte dras över en kam; flera personer ska, enligt uppgift, ha tagit parti för den våldtagna flickan. De lärare och skolledare på Bjästaskolan som inte tydligt har tagit ställning för den våldtagna flickan – de vet nog själva vilka de är – borde dock snarast se sig om efter andra yrken. De är en skam för sin yrkeskår och borde aldrig mer få arbeta med barn och ungdomar.

Detsamma kan sägas om prästen Lennart Kempe i Bjästa som tyckte att det var ”otroligt fint” att den för en våldtäkt dömde ynglingen hyllades i samband med skolavslutningen i kyrkan. Det var ”otroligt starkt” och ”en fin, tyst, demonstration för människovärdet” att våldtäktsmannen deltog i avslutningen, ansåg Kempe. På kvällen efter avslutningen våldtog den unge mannen sitt andra offer.

Kempe säger sig nu ångra sitt agerande och sina uttalanden, och han verkar uppriktigt ångerfull, men bänkarna i kyrkan i Bjästa borde ändå stå tomma till dess att han lämnat sitt uppdrag.

Kyrkan och skolan är viktiga institutioner i vårt land, och särskilt i små samhällen som Bjästa. Förtroendet för kyrkan och skolan i Bjästa är dock kört i botten och nu måste de högsta ledningarna för de ansvariga institutionerna kliva in och statuera exempel. Det betyder att barn- och utbildningsnämnden i Örnsköldsvik, med ordföranden Birgith Olsson Johansson (S) i spetsen, måste agera. Det måste även biskopen i Härnösands stift, Tuulikki Koivunen Bylund. Det finns uppenbarligen personer som inte borde ha ledande uppdrag inom skolan och kyrkan i Bjästa och de måste bort omedelbart. Att utreda vem som vetat vad och när, och hur rutinerna i skola och kyrka kunnat brista så att en våldtäktsman fått direkt och indirekt stöd, är också av yttersta vikt. Det långsiktiga förtroendet för skolan och Svenska kyrkan i Örnsköldsviks kommun hänger på det.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag, i egenskap av politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda, nog borde ha vetat mer om de efterverkningar som våldtäktsdomarna fick i form av otäcka nätkampanjer, passiv skolpersonal och vilseledda präster. Jag känner besvikelse över att jag inte hade större kunskap om det otäcka händelseförloppet efter att domarna fallit, då stora delar av Bjästa tog klivet upp på barrikaderna för att försvara en ung våldtäktsman. Jag kan inte annat än beklaga detta faktum.

Den besvikelse jag känner borde dock inte vara någonting jämfört med den skam som skolpersonalen och kyrkans män, som direkt eller indirekt tagit ställning för en våldtäktsman och därmed mot våldtäktsmannens offer, nog känner i dag.

Hur orkar ni se er själva i spegeln?

Anders Rönmark

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons