Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Den outnyttjade resursen

+
Läs senare
Ledare



Den outnyttjade resursen



De senaste åren har den hotande arbetskraftsbristen blivit allt mer påtaglig. I vissa branscher brottas man redan med stora personalunderskott och söker personal bland eleverna på högskolor och universitet eller rentav utomlands. Forskare, politiker och debattörer fruktar vad som kommer att hända när de som är födda på 1940-talet lämnar arbetsmarknaden.





Det stora problemet är förstås inte att pensionsavgångarna hela tiden blir fler och fler. Problemet är att återväxten på arbetsmarknad är så dålig. Och det är ett problem som är betydligt svårare att snabbt komma tillrätta med.

Riksdagen har därför velat mildra effekterna av pensionsavgångarna genom att besluta att det ska bli möjligt att jobba lite längre, till 67 års ålder, för den som vill. Men i praktiken går i dag de flesta i pension redan innan de fyllt 65 år. Den faktiska pensionsåldern bland dem som är yrkesverksamma när de fyller 50 år är 61-62 år.

Utan tvivel är det så att många inte ser sig ha möjlighet att arbeta ända till 65-årsdagen. Kroppen säger ifrån och orken tryter.

Men de äldre, de över 50 år, är inte heller särskilt välkomna på arbetsmarknaden. I alla fall inte enligt en undersökning som gjorts av Riksförsäkringsverket.

Över 70 procent av 750 tillfrågade arbetsgivare anställer sällan eller aldrig personer äldre än 50 år. Varannan arbetsgivare anser att yngre är bättre utbildade och att äldre har svårare att anpassa sig efter förändringar på arbetsplatsen.

Sådana attityder hos arbetsgivarna märks naturligtvis ofta av personalen. Kanske bidrar det till att många i dag medvetet väljer att gå i pension redan innan de fyllt 65 år. Som Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna Hedborg tillsammans med tre av verkets utredare skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen:

"Hur efterfrågad känner sig den pigge och arbetsglade 58-åring som får höra att företagets stora problem är föryngringsbehovet?"

Och kanske bidrar sådana attityder också till att de som egentligen vill och kan arbeta, men inte riktigt kan eller orkar som förut, lämnar arbetsmarknaden i förtid. Med en mer positiv attityd från arbetsgivarnas sida kanske fler skulle kunna få ändrade arbetsuppgifter och gå ner i arbetstid och på så sätt arbeta något eller några år till.

Det är inte så att det är arbetsgivare med en stor andel yngre i personalen som är mest skeptiska till äldre. Tvärtom visar undersökningen att just arbetsgivare vid arbetsplatser med många yngre anställda är mer positiva till äldre personal. Kanske för att man på sådana arbetsplatser inser värdet av en blandad personal i olika åldrar och med olika erfarenheter och kompetens.

Det innebär ändå inte att arbetsgivarna på sådana arbetsplatser nyanställer särskilt många äldre. Men det är kanske de som först kommer att satsa på att söka personal bland äldre och på att övertyga de äldre som redan finns i företagen att stanna kvar några år till.

Det vore en positiv utveckling om fler arbetsgivare började se de lite äldre som den outnyttjade resurs de är och inte i första hand som problem.



KARIN ANDERSSON



Fortet utan dörrar

- Vi har förvandlat dem till brottslingar, säger John Morrison, utredare för FN:s flykting organ UNHCR, i Dokument inifråns serie Fortet Europa - döden vid gränser, vars första avsnitt sändes i torsdags.

Krönika

Efter Schengensamarbetets ikraftträdande läggs stor energi på att den fria rörligheten som däri förkunnas, begränsas till att bara gälla inom unionens medlemsstater. För alla utanför är rörligheten begränsad, och för flyktingarna som i många fall flytt inbörderskrig, förtryck och död, handlar det snarare om det motsatta.

Gränskontrollen vid EU:s yttre gränser är stenhård och möjligheterna för flyktingarna att på legitim väg söka asyl har kraftigt begränsats. För att göra det krävs att de överhuvudtaget kommer in i ett av unionens länder. Det kan de inte i dag. De fastnar i kontroller långt innan dess, i vissa fall i länder på en helt annan kontinent.

Det är det Morrison menar när han säger att vi förvandlat utsatta flyktingar till brottslingar. Finns inget lagligt sätt att ta sig in i "Fortet Europa" får man ta till de olagliga, och därigenom sätter vi en stämpel på flyktingarna som varande människor som inte drar sig för att begå brott.

Brottet i detta fall har varit att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa hjälp av människosmugglare som ska föra dem över gränsen in i ett EU-land utan att upptäckas.

Många fångas in redan innan de nått fram till gränserna, ofta i EU-aspirantländerna Turkiet och Tjeckien som gärna tar tillfället i akt att visa sin respekt för EU:s yttre gränser. Om allt går som de vill är det i framtiden inte de som måste ta det ansvaret. Unionsgränserna går kanske ännu längre österut då. Just nu betyder det att det i huvudsak är länder utanför den europeiska unionen som bestämmer vilka som ska tillåtas söka asyl inom unionen.

Väl infångade behandlas de flyende av gränsvakterna som grova brottslingar. I dokumentären fick vi bland annat se tysk gränspolis inför kameror och öppna förhörsrum kroppsvisitera nakna män.

En av de ansvariga vid den tyska gränsstaden Chemniz är fullt på det klara med varför flyktingarna måste stoppas vid gränsen. Han säger till dokumentärfilmaren att EU har problem med hög arbetslöshet och stora flyktingströmmar och att flyktingarna varit svåra att integrera in i samhället. Det är därför unionen förhindrar deras inresa och skickar dem tillbaka.

Så står det inte alls i Schengenfördraget som huvudsakligen koncentrerar sig på att stadga unionsmedlemmarnas rätt att resa runt utan pass. Men att gränspolisen har grepp om EU:s flyktingpolitik är det få som tvivlar på efter att ha sett dokumentären.

Flyktingarna de fångar kommer att skickas tillbaka och många kommer försöka igen, nästa gång med ökad desperation och allt farligare medel. Tusentals dör i vattnet som separerar EU från resten av världen. I genomsnitt två i veckan drunknar i Gibraltar sund och många dör varje år när de via Turkiet försöker ta sig in över den grekiska gränsen, sedan länge vaktad av enorma minfält ursprungligen planerade att förhindra en turkisk invasion.

Att det farliga människosmugglandet måste förhindras är en fras som upprepas av myndighetspersoner om och om igen i dokumentären.

Och visst spelar människosmugglarna obarmhärtigt på den farliga desperation som lockar människor att riskera livet för att ta sig in i Europa.

Men är de ensamt ansvariga?

De insmugglade flyktingarna kommer nästan uteslutande från ett av tio länder, däribland Irak, Iran, Jugoslavien, Afghanistan och Sri Lanka. De flesta som faktiskt tar sig över gränsen erkänns flyktingstatus enligt Genèvekonventionen eller av humanitära skäl.

Att även de som inte tagit sig in skulle erkännas ha legitima skäl är alltså ingen vild gissning. Men de får inte ens sin sak prövad, det sätter tiotusentals gränspoliser stopp för. Eller så gör vattnet, kylan eller minorna det.

Så kan vi verkligen skylla flyktingarnas öde på ett fåtal människosmugglare?



Susanne Sjöstedt

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons