Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Båda parter har fel om WTO

Ledare

Annons
Tisdag 13 november

Båda parter har fel om WTO

När världshandelsorganisationen WTO i fredags inledde sitt möte i Doha, Qatar, skedde det till ackompanjemang av en hård kritik riktad mot frihandeln.

Men världshandeln är långt ifrån så fri som globaliseringskritikerna ger sken av.

Tullar ligger fortfarande kvar på en rad varor och tjänsteproduktionen är i stor utsträckning nationell. Samtidigt har andra konkurrensbegränsande hinder växt upp.

Ofta är handelshindren störst på produkter som de fattiga länderna skulle vilja sälja mer av på världsmarknaden, till exempel jordbruksvaror och teko.

De rika ländernas stöd till sina jordbruk - ett stöd som undergräver de fattiga ländernas möjligheter att konkurrera - uppgick förra året till c:a 3 200 miljarder kronor, mer än all produktion av varor och tjänster i Sverige under ett helt år.

Även på industrivaror finns tullar kvar. Både USA och EU lägger till exempel på över 20 procent på importerade lastbilar.

På senare tid har antidumpningsregler kommit till användning för att stoppa import som upplevs hota de inhemska tillverkarna. USA:s skydd av sin stålindustri är ett flagrant exempel på det

Felet är alltså knappast att världen haft för mycket frihandel utan att den i alltför hög grad skett på de rika ländernas villkor och efter ekonomiska modeller som inte tagit hänsyn till återverkningarna på andra viktiga värden.

WTO är uppbyggd som ett genuint demokratiskt forum eftersom beslut bara kan fattas om de 142 medlemsländerna är eniga.

I praktiken har dock de stora och ekonomiskt starka länderna påverkat dagordningen mer än andra. Genom att utnyttja sin maktposition har den rika världens intressen därför kommit att dominera alldeles för mycket.

Efter kaoset i Seattle och den omfattande globaliseringsdebatten är det viktigt att obalansen mellan rika och de fattiga jämnas ut.

Det handlar bland annat om att bistå de fattiga länderna med förhandlings- och utredningsresurser, så att de bättre kan bevaka sina intressen i framtiden. Sverige har agerat aktivt för det och även satsat pengar på sådana projekt

Men lika mycket gäller det att den rika världen tillgodoser de fattiga ländernas intresse av att öka sin andel av världshandeln.

Sedan Kina accepterats som medlem kommer WTO:s betydelse som forum för handelspolitiska frågor att öka och de fattiga länderna kommer att få en än starkare röst i den handelspolitiska debatten.

Också i andra frågor behöver balansen förändras. Det går inte att hävda att frihandel är det enda som bygger välstånd och utveckling eller att principerna för handel måste stå över allt annat.

Frihandeln kan inte ha prioritet framför till exempel social utveckling, miljö, grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter och patentfrågor. Det handlar istället om att träffa en rimlig balans mellan ibland motstridiga mål.

De marknadsteoretiker som hävdar att frihandel måste gå före allt annat har i grunden fel.

Lika fel har de globaliseringsmotståndare som vill krossa WTO och påstår att ökad frihandel enbart är till skada för de fattiga länderna.



Peeter-Jaan Kask



Det kunde varit värre - och lite bättre

Det gäller att se det positiva i alla dåliga händelser. Varsel som leder till arbetslöshet är otäckt och otryggt - men inte livshotande. Det skulle vi kunna glädjas åt, om det inte vore så dumt; hur skulle arbetslöshet kunna leda till döden?

Det gör det inte här i Sverige. En arbetslös förlorar sin lön som arbetslös, inte sin rätt till sjukvård. Inte här. Efter att terrordåden för två månader sedan banade väg för en fördjupad ekonomisk kris har varslen i Sverige duggat tätt. I USA, där arbetsrätten i det närmaste är obefintlig, gick tiotusentals människor ut i arbetslöshet nädstan omedelbart efter 11 september. För dessa är sjukvårdssituationen annorlunda.

I USA omfattas ungefär 65 procent av alla amerikaner under 65 år av en sjukvårdsförsäkring genom jobbet. Fram till 1986 förlorade de allra flesta sin försäkring i det ögonblick de förlorade sina jobb. Då fattades dock en lag som gjorde det möjligt för den arbetslöse att behålla de gamla försäkringsförmånerna, med förbehållet att premierna betalades av dem personligen.

För en vanlig familj betyder det mellan 500-600 dollar (cirka 5500-6500 SEK) i månaden. Där är för övrigt arbetslöshetsersättningen inte direkt i läge med den svenska. Analytiker menar att kostnaden för vissa försäkringar kan uppgå till halva, eller så mycket som två tredjedelar, av ersättningen.

Ändå ser många försäkringstagare inget annat alternativ än att försöka göra allt för att behålla sin försäkring, speciellt de som tidigare drabbats av sjukdom. Att utförsäkras betyder att man som "sjukdomsbenägen" aldrig mer kommer få teckna sjukförsäkring. Då utgör man en för stor ekonomisk risk för bolaget.

Det allmänna alternativet, Medicaid, är ansträngt till det yttersta efter 11 september. Redan tidigare höjdes ett varnande finger över de stigande sjukvårdskostnaderna och den sviktande ekonomin. Efter terrorattacken och den efterföljande massarbetslösheten ansträngs den ytterligare. Arbetslösheten är ett virus som smittar.

I USA pågår därför diskussionerna om huruvida det är Medicaid som ska tilldelas ekonomiska resurser att klara av den rådande situationen, eller företagen som sparkat dem. Att stödja båda med nödvändiga resurser är inte ett alternativ.

Samtidigt i Kanada pågår diskussioner om huruvida det är läge att likt Sverige införa patientavgifter för läkarbesök, för att på så sätt undvika "okynnesbesök" till vårdinrättningar. Avgifter finns inte i Kanada i dagsläget. Förbudet att ta ut avgifter av patienterna förbjöds i lag 1984. Samma år som amerikanerna alltså fick "förmånen" att för motsvarande 6000 skattade kronor i månaden behålla den försäkring en arbetslös inte har automatisk rätt till, bestämde sig kanadensarna att vad de såg som en risk för att extrapengar skulle tas ut av de sjuka, skulle stoppas. Nu funderar de om något, men den svenska avgiftsnivån, motsvarande 15 kanadensiska dollar, tycker kanadensarna dock är för hög. Risken tror de blir att låginkomsttagare och pensionärer med låga pensioner stannar hemma när de borde söka vård.

Grannländer med så mycket som skiljer dem åt i synen på statens roll.

Ur svenskt perspektiv kunde det alltså varit värre. Eller lite bättre.

Susanne Sjöstedt
Annons
Annons
Annons