Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att inte ha något eget hem

Annons
Torsdag 20 december 2001



Att inte ha något eget hem

Hemlöshet botas inte genom att stänga härbärgen. Däremot kan projektet för hemlösa kvinnor vid Vårsta vara rätt modell.

I morgon överlämnar socialdemokraten Widar Andersson förslagen från kommittén för hemlösa till socialminister Lars Engqvist. Kommittén har arbetat i tre år men har inte kunnat enas i slutbetänkandet. Det finns reservationer från alla borgerliga partier och från Kommunförbundet. Kritiken går till största delen ut på att förslaget om att alla ska ha laglig rätt till en egen bostad är orealistiskt.

Hemlösa och uteliggare syns mest i storstäderna där de blivit fler under senare år, men de finns i alla kommuner även i Härnösand, Kramfors och Sollefteå. Socialstyrelsen har beräknat antalet hemlösa i hela landet till 10 000 och av dem antas 20 procent vara kvinnor.

Att lösa problemet med lagstiftning om rätten till bostad är att förenkla det. Det inser också Widar Andersson, eftersom han presenterar kommitténs förslag med reservationen att "hemlöshet är en flerbottnad och komplex form av utslagning med både samhälleliga och personliga dimensioner". Att få bort hemlösheten genom att stänga alla härbärgen samtidigt som fler bostäder byggs är ingen framkomlig väg. Det finns gott om kommuner med tomma hyreslägenheter där behovet av frivilligorganisationernas insatser trots detta är mycket stort och en fråga om liv och död för människor som inte klarar av att att ha en egen bostad.

Kommunförbundets representant i kommittén anser för övrigt att den delvis ändrade socialtjänstlag som träder i kraft 1 januari ger en hemlös tillgång till egen bostad "om så bedöms lämpligt".

Att kommitténs förslag inte är godtagbart i den delen hindrar dock inte att det finns annat som förtjänar beröm. Det gäller bland annat uppmaningen till kommuner och landsting att särskilt utveckla verksamheter som vänder sig till hemlösa kvinnor, liksom till medborgare som "kombinerar hemlöshet med drogmissbruk och/eller psykiatriska funktionshinder".

Kvinno- och barnperspektivet måste markeras mer i myndigheternas och organisationernas hemlöshetsverksamhet, anser Widar Andersson. Skälet är förstås att det i detta sammanhang som i de flesta andra är mannen som bildar normen. Därför får kvinnor sällan den hjälp de behöver.

Det arbete som startar vid Vårsta diakonigård till hösten nästa år ligger helt i linje med kommitténs krav om ökad uppmärksamhet på hemlösa kvinnor. Det så kallade Fridaprojektet ska blir en ny modell för rehabilitering och utbildning av hemlösa kvinnor. Målet är förstås att kvinnorna efter rehabiliteringen ska fungera lika bra som andra i samhället, arbeta för sitt uppehälle och sköta sitt hyreskontrakt.

När jag skrev om projektet förra gången fick jag ett ganska obehagligt samtal från en person som både såg kommunens ekonomi raseras och ökad kriminalitet genom att de här kvinnorna skulle komma till Härnösand. Samtalet var obehagligt eftersom personen förutsatte att de människor det handlar om skulle vara totalt utslagna och helt utan egen vilja eller förmåga till att förbättra sina liv.

Kvinnorna är mellan 20 och 35 år. De har större delen av livet framför sig. Att döma ut dem redan innan de fått chansen till utbildning och rehabilitering är för hårt, särskilt när ingen vet vad som ligger bakom deras problem. Därför är Fridaprojektet någonting löftesrikt, för kvinnorna men också för hela samhället.



Att lita på

Åtta av tio svenskar säger sig ha stort eller ganska stort förtroende för läkare. Det är väl auktoritetstron som slår igenom, vem kan, eller törs, ifrågasätta Doktorn? Även sjukvården som institution åtnjuter stort förtroende hos allmänheten.

Förtroendet för grundskolan är däremot inte lika stort, 30 procent har förtroende, 39 procent varken det ena eller andra och 22 procent litet förtroende. Grundskolan hamnar på åttonde plats i förtroendeligan, efter bland andra radio/TV, polisen och kungahuset. Dagspressen åtnjuter större förtroende än försvaret och Svenska kyrkan, riksdagen och regeringen. Förtroendet för präster och officerare är dock större än för journalister.

Lika motsägelsefullt är att förtroendet för politiker ligger i botten men att allmänheten ändå anser att demokratin fungerar bra både på nationell och kommunal nivå.

Sämst förtroende har medborgarna för politiker, reklampersoner och PR-konsulter. De kanske minns regeringen Perssons reklamfiasko i samband med Sydafrikasatsningen för något år sedan ...

Eller också tycker de att budskapet på något sätt låter lika.
Annons
Annons
Annons