Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

USA - vår tids Gud

Insändare

Annons
USA - vår tids Gud

Vi pratar om USA i dessa dagar. Hur var det möjligt? Vi frågar och funderar.

Hemma i supermakten filar Bush på sin kommande hämnd. Dörren står på glänt till förrådet med kraftfull militär. Amerikanarna går till sina jobb och hämtar barnen på dagis, men samtalar vid frukostbordet åter om det otänkbara. I Europa undrar vi stilla hur Hollywoods action och våld kunde få rymmas i verkligheten tisdagen den 11 september. Vi avstannade i tre tysta minuter, för att sörja och hedra de svarta händelserna där människorna fick betala med sina liv. Jag satt i tunnelbanan som stod stilla vid stationen i de tre minutrarna. Jag sörjde.

Men hur är det möjligt? Att nästan en hel värld plötsligt kan sörja så intensivt? Nu påminns vi åter om hur USA blivit vår tids Gud - alla vill vi bli amerikaniserade på något sätt - i Sverige, i London, i Paris. Och i kölvattnet av denna hjälte kommer Europa, som utlyste tre tysta minuter. Det vansinnesdåd som skett är obegripligt. Så får hatet och avunden aldrig mer ta uttryck.

När jag promenerar till Mitthögskolan för ett möte på studentkåren i dag ligger dessa händelser som en tung huvudbonad på mig. Så mycket oro det framkallar. Onödig oro. Hos vuxna. Och hos barnen. Nitton kapare som sätter skräck i miljarder människor. Jag känner irritation över det som hänt. Och jag har upplevt åtta dagars oro.

Men hur vore det att ha levt med oron som följeslagare i femtio år? Hur vore det att leva mitt i förtvivlan i Mellanöstern? Tro att kriget aldrig ger upp. Leva med misstänksamhet från det man klär sina barn på morgonen till det att sömnen bryter av dygnet. Att aldrig ha en ledig dag i fullkomlig trygghet. Att se sina söner mördas av det fruktade grannlandet med amerikanska vapen.

Kanske femtio års misär. Och så USA som dyrkar och göder kapitalismen. Den som är till för några få lyckligt lottade i världen. Kanske kan vi ana hur den kvinnan kunde le när World Trade Center störtade samman. Vi kan aldrig förstå. Det går aldrig att förlåta. Men om vi anstränger oss, kan vi inte ana då, bara ana, hur hon tänkte? Jag tror jag kan.

De säger på amerikanska nyheter nu att klockorna i kyrkor och kapell och katedraler ska ringa i hela USA till minnet av de som strök med. Det är grymt. Det ska sörjas.

Men säg mig när kyrkklockorna ringde från kust till kust i USA när nyheten om att tiotusentals barn svultit i Sudan? Och säg mig den gång då varje stad och by, till och med i lilla Sverige, sänker flaggan på halvstång för att hedra offren i Mellanöstern?

Är det inte besynnerligt att vi tystnar och firar flaggan på halvstång bara till vissa människors minne?

Helena Thorberg

Student

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons