Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Historien om läraren Halvar

+
Läs senare
Insändare

Halvar är lärare i femtioårsåldern i Örnsköldsvik. Han har från första början tyckt om sitt yrke, trivts på sin arbetsplats, faktiskt börjat längta efter barnen och jobbet när sommarlovet har gått in på sin sista vecka.
När nedskärningarna började inom den offentliga sektorn, för cirka tio år sedan, tillhörde Halvar inte de första som klagade.Han insåg att det fanns utrymme för rationalisering och besparingar. Med lite sunt förnuft kunde man klara sig med mindre resurser utan att själva undervisningen blev lidande.

Åren gick, det sparades och gnetades. Elevgrupperna blev större, personalgrupperna mindre. När någon slutade eller när någon i personalen var sjuk tog man inte in vikarier. Färre fick hinna med allt mer.
Halvar slet och höll ut månad efter månad, år efter år. Småningom började han klaga för sin fru och för sina vänner över förhållandena på sin arbetsplats.
Problemet var inte att han måste arbeta mer och i ett raskare tempo. Det kunde han orka med. Problemet var, att han allt starkare upplevde, att han inte längre kunde göra sitt arbete med eleverna så bra som han ville.

Det var så mycket annat som lärarpersonalen förväntades göra att elever och undervisning började hamna i skymundan. Det var skrivande och utvärderingar av utvecklingsplaner, beställningar av förbrukningsmateriel och läromedel, skötsel av ekonomi, arbetslags- och enhetsträffar. Utvecklingssamtal och föräldraträffar. Konferenser om behovet av konferenser. Och så planeringar och introduktioner för nya som ersatte dem som slutat samt att hjälpa outbildade vikarier som knappt visste var de befann sig.
Från att ha varit en källa till glädje och rikedom förvandlades arbetet till en mardröm för Halvar. Begäran om stöd och hjälp i hans utsatta situation tolkades som kritik mot arbetsledning och verksamhet med usel löneutveckling som följd. Förföljelsen av Halvar började nu ta oanade former. Han ombads byta arbetsplats. Till sist sökte han läkare för sin sömnlöshet och kroppsvärk. Han sjukskrevs. Först en månad, sedan på obestämd tid.
Nedstämdheten, som numera diagnosticeras som utbrändhet, hade gått så långt att Halvar behövde månader för att återhämta sig.
Kanske behövs det ännu längre tid? Halvar blev ett av dessa tiotusentals nya fall per år som sjukskrivs inte sällan för så lång tid att de aldrig orkar återkomma till arbetslivet därför att de psykiskt inte står ut med att göra sitt jobb dåligt eftersom samhället förvägrar dem förutsättningar att göra en tillfredsställande insats.
Varför blev det så här?

Resursbrist är det svar man brukar få. Det finns inte pengar, det finns inte utbildad personal. Visst. Men, vem eller vilka instanser bär ansvar för att brister som under lång tid kan iakttas och förutses, tillåts öka tills samhället inte klarar av fundamentala skyldigheter?
Är det kanske dags att ännu mer kritiskt granska beslutsordningen i kommunen?
Något i systemet för hur besluten fattas tycks leda till att ingen person i ledningen för någon instans, vare sig politiskt eller på tjänstemannasidan, upplever att det är deras jäkla jobb att se till att detta fungerar.

Är det inte skolan eller dagis så är det sjukvården eller åldringsvården där saker bara blir, det bara blir brist och ingenstans tar det hus i helsike. Resurstillgång och fördelning av den är i högsta grad en fråga om ansvar och organisation. Klarar man inte av detta bör ansvariga chefer eller beslutsfattare bytas ut med omedelbar verkställan.



VÄN OCH KOLLEGA

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons