Syntmusikens historia i ny bok

På 1980-talet var det viktigt att ta ställning. Var man hårdrockare eller syntare? Men särskilt folklig blev aldrig den svenska synten. I en bok med undertiteln "30 år av svårmod, ilska och romantik" har författaren Bengt Rahm grottat ner sig i en lite bortglömd subkultur.

Visst, utländska band i genren, inte minst Depeche Mode, var stora i Sverige. Men den svenska syntmusiken nådde inte den stora publiken och subkulturen som ingick i paketet, förblev mystisk och lite oroande för många.

– Jag var med och spelade i band på slutet av 1980-talet och början av 90-talet, först The Foundation och sedan Logic/Naive. Jag har länge tänkt att det vore kul att fördjupa sig i genren, säger Bengt Rahm som också är grundaren bakom independentbolaget Labrador.

I arbetet med boken "Den svenska synten" har Bengt Rahm pratat med mer än hundra personer, många av dem eldsjälar, med mer eller mindre viktiga roller i den lite bortglömda svenska synthistorien.

Det som började som ett storstadsfenomen under de första åren av 1980-talet, förändrades ganska snabbt. I stället var det på den svenska landsbygden det hände mest, inte minst i småländska Älmhult och Jönköping.

Bengt Rahm menar att det inte är särskilt konstigt att genren aldrig blev särskilt folklig. Inte minst då det var och är en väldigt spretig och svårgreppbar genre, där många av utövarna knappt ville beskriva sin musik som synt.

– Rent musikaliskt bröt den kraftigt mot den traditionella rockmusiken. Det fanns också en skepsis mot själva instrumentet, mot synten, som nu fick en central plats. Det var avvikande och provocerande, liksom den inbyggda lite androgyna, könlösa estetiken, säger Bengt Rahm som tror att det samtidigt funnits en vilja hos många av utövarna att det ska vara deras "egen grej", inte det som gemene man lyssnar på.

Svartsynta The Mobile Homes, som aldrig lagt ner, som har nya projekt på gång, var ett av de band som hade störst potential att nå ut i skarven mellan 1980- och 90-tal, inte minst genom Christian Falk-producerade skivan "Nothing but something". Sångaren Hans Erkendal kände dock aldrig gemenskap med resten av den svenska synthscenen. För honom var det Depeche Mode, Kraftwerk och The Smiths som var de stora influenserna.

– Vi fick ju alltid höra att vi var en ripoff på Depeche Mode och det gjorde nog att många inte tog sig tid att lyssna. I alla andra genrer har det varit bra att påminna om originalet, men inte i synten. Sen var det nog så att hela synthvärlden sågs som lite farlig, lite aggressiv. Stilen och symbolerna skrämde nog många, säger Hans Erkendal.

Synten lever fortfarande. I våras kom Agent Side Grinders senaste skiva, "Hardware" och det målmedvetna svenska bandet ser fram emot spelningar i oktober i Österrike, Schweiz och Tyskland.

– Syntmusik för mig är punkens spontanitet kombinerad med synten som instrument, en punkattityd möter de elektroniska möjligheterna. Vi startade vårt band som ett "überband", med ett mål - att vi skulle bli bäst på det här, en slags europeisk synt med postpunkinslag och industrikänsla, säger Peter Fristedt som är ansvarig för "modularsynt och bandloopar" i Agent Side Grinder.

– Det görs mer musik i den här genren nu än det fanns på 1980-talet. Faktiskt. Det säljer inte mycket men det finns så många vägar att nå ut. Och det gamla finns med, men liksom korsbefruktat med samtiden. Jag tror även att boken betyder jättemycket, det ger legitimitet åt en hel scen, säger Peter Fristedt.

Martin Röshammar/TT Spektra

Dela
  • +1 Intressant!