Om artistbokningar och jämställdhet

Könsfördelningen av artister varierar bland sommarens ångermanländska festivaler. Det visar den sammanställning som gjorts av Allehanda Nöjes reporter Joakim Wikström.

Resultatet är inte oväntat, och självklart vore det roligare med större mångfald där det är för likriktat. Det är jag den första att skriva under på. Men det viktigaste är inte hur fördelningen ser ut vid en angiven tidpunkt. Det viktigaste i förlängningen är vad man drar för slutsats.

Som kulturskribent vore det enkelt av mig att skriva att den manliga dominansen är ett resultat av dagens samhälle. I vänsterpolitiska ordalag vore snedfördelningen en följd av inarbetade strukturer där mannen är norm och Sverige ett patriarkat.

Men jag tror inte att det är så enkelt.

Mätningar av könsfördelning görs varje år inför festivalsäsongen. Många artistbokare brukar bemöta kritiken (för kritik kommer alltid) med att de satsar på kvalitet och att kön är irrelevant.

Jag tror att den förklaringen säger mer än man tror, även om det naturligtvis finns motargument (oftast åt det här hållet: den breda massan är också fast i patriarkatet men "ser" det inte eftersom de, som Neo i början av "The matrix", inte blivit "medvetna"). En stor del människor bryr sig helt enkelt inte vilket kön personerna på scen har.

När Urkults Eric Torestad säger att festivalens inriktningsbeslut inte "känns" som könskvoteringen är det för att han inte gillar hur ordet låter – men könskvotera är, naturligtvis, precis vad Urkult gör.

Jag förstår de arrangörer som betackar sig för det. Några gör det kanske av principiella skäl (man ser könskvotering som en sorts diskriminering där man drar en gräns som bara "rätt" kön kan passera). Men för de flesta räcker säkert det rent praktiska som skäl.

Att sy ihop ett attraktivt festivalprogram är nämligen tillräckligt svårt utan att bry sig om folks könsorgan. Konkurrensen växer och marginalerna krymper, och när majoriteten av alla tillfrågade kvinnliga artister tackar nej samtidigt som majoriteten manliga tackar ja (det händer) hjälper inte det ädlaste hjärtat i världen. Ibland är man glad över att man över huvud taget lyckats boka artister på den nivå man velat ha från början.

Nog är det vackert med ideal och visst vore det bra om det fanns mer mångfald även i det lokala nöjeslivet. Men det är ett ideal som för många arrangörer är dömt att misslyckas – åtminstone tills antalet festivaler krympt så mycket att alla artister serveras på silverfat.

Dela
  • +1 Intressant!