Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag säger ja till att fortsätta leva i synd

/

Annons

Det gäller att se upp.

29 februari, skottdagen.

Dagen då kvinnorna har rätt att fria och säger man nej som man så gäller det att köpa sig fri med en dyr present säger de gamla sederna.

Själv lever jag i synd sedan 20 år, och jag tycker inte alls det är synd, tvärtom. Jag stortrivs med det och tror att livet är betydligt roligare och skönare på det viset.

Men fjällan där hemma har den sista tiden kallhamrat och målmedvetet informerat om det här med skottår.

Jag har fått vinkar, propåer och rentav hotelser om att nu jäklar ska hon fria.

På skottdagen.

Hon har sagt det på ett lystet sätt och mest tror jag det är för att hon vill ha en fet diamantring med en massa karat. Dyrt låter det under alla omständigheter.

Sålunda håller jag en mycket låg profil och jag tvekar en hel del om jag verkligen ska åka hem efter jobbet i morgon. Bättre fly än illa gifta sig, det kan jag ta gift på.

Ska det verkligen vara nödvändigt att ingå äkta stånd?

Är inte livet nog komplicerat som det är?

Hur som helst är mitt bästa råd till alla män, som liksom jag vill förbli fria som fågeln, att hålla en väldigt låg profil. Ta gärna bort almanackan från väggen hemma så ingen påminns om morgondagens luriga datum. Mars ligger alldeles runt hörnet och klarar ni er bara den här dagen så är det fyra år tills nästa kris, och vem vet vad som hinner hända under den tiden?

Frågan är bara hur många gånger man kan ducka för att det fortfarande ska vara trovärdigt?

Och vad händer om mer än en friar? Som av en händelse ringde en gammal flamma som jag inte hört av på över 20 år dagarna innan dagens skottdag. Hon yrade något frågvist om gräsänkling och singel men jag skyndade mig att lägga på. Jag förstod nog vinken så där dagarna innan den 29:e.

Man är ju inte född i går även om min klokhet har vissa begränsningar rörande andra frågor.

Som till exempel vad innebär en förlovning som varat mer än 15 år?

Och vad kan man skylla på för att ge ett legitimt nej på den jobbiga giftemålsfrågan?

Kan man månne skylla på ateism? Anarkism? Ekonomism? Visionalism? Bigamism? Bisexualism?

Rentav erektil dysfunktionalism?

Jag känner att det finns så många frågetecken att räta ut.

Skulle jag överhuvudtaget gifta mig någon gång så har jag i alla fall vissa krav.

Då är det ett bröllop i Las Vegas som gäller och det är The King som ska hålla i ceremonin.

Dessutom kräver jag också att få en fet diamantring då jag värnar om jämställdhet i ett förhållande.

Fast med tanke på att ett giftermål innebär delad ekonomi så känns det tungt med de här inledande gemensamma bröllopsutgifterna så jag tror jag försöker leka kurra gömma hela skottdagen.

Det blir trots allt billigast och roligast så i längden.

 Stefan Nordvall

Som säger ja till fyra år till i synd

Annons
Annons
Annons