Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med hästen mot framtiden

/
  • Monia Häggqvist har varit med i processen som förvandlat ridskolan i Ramsele från nedläggningshotad till en stor och framgågnsrik klubb.
  • Monia tillsammans med en av stallets 27 hästar.
  • Monia Häggqvist och Tommy Sjölund har jobbat tillsammans på ridskolan i många år.

Flera av Ångermanlands föreningsägda ridskolor kämpar för livet. Monia Häggqvist, chef för Ramsele Fältrittklubb, vill att ridskolan ska vara en självklar samlingspunkt i en levande bygd.

Annons

– Men vi måste konkurrera med så mycket, säger hon med en suck.

En gång samlade ridskolorna frivilliga krafter som högg i med liv och lust. Ute i landet blomstrade föreningslivet i största allmänhet och folk samlades kring vad intressen, hobbies eller fritidssysselsättningar de nu hade.

– Förr var ideellt arbete en självklarhet, en glädje. Nu är det inte så, säger Monia Häggqvist.

Ideellt arbete var en gång det som byggde upp Ramsele ridskola. Frivilliga stod på kö för att hjälpa till när den sista spillran ridskola skulle räddas.

Året var 1991. Monia Häggqvist och Tommy Sjölund hade precis börjat arbeta med Ramsele Fältrittklubb och den dåvarande styrelsen hade precis beslutat att ridskolan skulle läggas ned.

Det var ingen munter syn. I det utdömda stallet, inrymt i en gammal ladugård, stod ridskolans tre hästar. En inhägnad uteridbana var allt som stod till ryttarnas förfogande.

De få ryttare som fanns kvar, alltså. Nio stycken.

– Det var kris på folk, kris på elever, kris för intresset. Alla ansåg att ridskolan var dödsdömd, berättar Tommy Sjölund.

Men Monia Häggqvist, då bara 17 år gammal, kavlade i stället upp ärmarna. De såg tomma spiltor som kunde fyllas, hus som kunde flyttas, lokaler som kunde byggas om.

Gör man först så här, och sedan så här, så måste det ju bli bättre. Vi kan hjälpas åt, renovera stallet, slå ut väggen. Vi kan låna in några hästar.

I stället för att läggas ned tuffade Ramsele ridskola så sakteliga i gång igen, med hjälp av inlånade hästar av minst sagt skiftande ursprung. Monia skjutsade elever fram och tillbaka, och när det började hända saker samlades inte bara allt fler unga ryttare utan också arbetsvilliga händer.

– Det var så många som var här och arbetade, uppåt trettio personer, vi fick fantastisk stöttning! En gång var hela personalen från brandkåren här och jobbade, minns Tommy Sjölund.

Berättelsen om Ramsele ridskola är i många stycken en exempellös framgångssaga. Och Monia har huvudrollen; utan att överdriva kan man säga att ridskolan är hennes livsverk.

– Man kan skapa vad som helst från ingenting, bara viljan och sammanhållningen finns! säger Monia.

I dag har föreningen 27 stallplatser, ett modernt ridhus, ett nybyggt huvudstall med fräsch inredning, ett timmerhus som andrastall, paddock och permanenta vinterhagar och stora betesarealer. Framgångarna avlöser varandra på tävlingsbanorna och Ramsele Fältrittklubb har gjort sig ett namn.

Ändå är det svårt att få det hela att gå ihop.

– Folk har mycket mindre tid, alla är så stressade, säger Tommy Sjölund.

– Kanske är det en generationsfråga; jag känner ju själv att jag inte är lika rask som förr, ha ha. Och de unga som växer upp har så mycket annat att välja på, utbudet har blivit enormt.

Monia Häggqvist ser med oro på utvecklingen. Landsbygden behöver sina föreningar, säger hon; människor behöver en samlingspunkt, ungdomar behöver en meningsfull fritid, folk behöver arbeta mot gemensamma mål.

Själv har hon brunnit, som den eldsjäl hon är. Hon har engagerat sig i verksamheten till utmattningens gräns.

– Ibland känner jag mig både maktlös och less, vilket inte alls är bra i detta läge, säger hon.

För vem vill arbeta gratis? Många ser litet överseende på den som arbetar ideellt – får man inget betalt, så nej tack. Ersättning ska det vara, helst i reda kontanter.

Tommy Sjölund, i dag verksam som klubbens ordförande, skrattar och skakar på huvudet.

– Betalt? Nä, jag har jobbat här jag vet inte hur mycket, ibland tycker jag att jag är här jämt. Men jag gör det för att jag tycker att det är viktigt för byn och för människorna, säger han.

Monia Häggqvist nickar.

– Ridskolan tillhör ju medlemmarna, alla har del i den! Ibland känns det som om folk inte riktigt förstår det. Och Tommy är en stor bidragande orsak till att jag är kvar här, vi jobbar på samma sätt och fungerar jättebra tillsammans.

I brist på ideella krafter krävs anställda. Men pengarna räcker sällan till och många ridskolor överlever med nöd och näppe från det ena året till det andra. Ridskolan är en kostnads- och arbetskrävande verksamhet – hästarna måste skötas årets alla dagar och anläggningen kräver underhåll.

Men det är också en oöverträffad fritidsgård där barn och ungdomar lär sig bemöta djur, där man får kunskap, respekt och självförtroende – förutom fysisk träning och social samvaro med andra som samlats kring hästarna. Ett gemensamt, brinnande intresse som förstärker ungas identitet och kan bli det vägval som påverkar resten av livet.

Ridning är Sveriges näst största sport; bara fotbollen har fler utövare. Men tittar man på den uppmärksamhet som ridsporten får – för att inte tala om de ekonomiska bidragen – är det svårt att tro.

De flesta ryttarföreningar kämpar med höga kostnader och alltför låga bidrag, bråkdelen av vad många hockeyklubbar och fotbollsföreningar erhåller. Många anser att traditionella killsporter gynnas slentrianmässigt medan ridning – åtminstone på grundläggande nivåer – är kraftigt tjejdominerad och därför missgynnas.

I Sollefteå hör man fortfarande historien om när ridskolan för många år sedan var i akut behov av ridhus. Trots att flera hundra ryttare då var engagerade i föreningen valde kommunen att satsa mer än miljonen på att renovera hoppbacken.

Åt en handfull aktiva backhoppare.

Sedan två år är kommunens tre ridskolor – Sollefteå, Holafors och Ramsele – föremål för en kommunal utredning. Framtiden är osäker och risken för att en av ridskolorna får slå igen är överhängande.

Monia Häggqvist tittar ut över vinterhagarna där hästarna noppar hösilage ur foderhäckarna.

– Något måste hända, säger hon.

– Inte bara för ridskolans välfärd utan för att mana andra till eftertanke... och förhoppningsvis sprida en gnutta entusiasm i vår allt mer materialiserade värd!

Annons
Annons