Världens viktigaste TV-show

I kväll, amerikansk tid, är det dags för världens mest uppmärksammade politiska debatt. Men påverkar den valresultatet?

Att den första TV-sända debatten mellan två presidentkandidater i USA, under valrörelsen 1960, påverkade valresultatet brukar de lärde vara överens om.

Den republikanske vicepresidenten Richard Nixon hade just spenderat ett par dagar på sjukhus, var trött, hade skäggstubb och valde att inte sminka sig.

Demokraternas kandidat, senator John F Kennedy, såg ut som hälsan själv, trots att som bekant inte alls var i särskilt god fysisk form, och utstrålade ungdomlig entusiasm.

Även om ingen opinionsundersökning gjordes brukar experter på amerikansk politik säga att väljarna som lyssnade på radiosändningen tyckte att Nixon vunnit debatten, medan väljarna som tittade på TV pekade ut Kennedy som segrare.

Och på valdagen fick Kennedy bara drygt 100 000 fler röster än Nixon, i ett val där 68 miljoner människor gick till valurnorna…

I dag gör dock ingen presidentkandidat den typ av missar som Nixon och hans medarbetare gjorde då. Det förhandlas om allt, från hur höga podierna ska vara (ingen vill framstå som kort) och temperaturen i rummet (ingen vill bli högröd i ansiktet) till debattformatet. Ska kandidaterna få ställa frågor till varandra? Hur långa ska replikerna vara? Släpps publiken in?

Den som vill läsa mer om vilka intrikata spel som föregår en presidentvalsdebatt kan med fördel läsa Jim Lehrers intressanta bok "Tension City". Lehrer, en legendarisk journalist som modererat fler presidentvalsdebatter än någon annan och som också ska moderera debatten nu i kväll, har inte bara ställt frågor till kandidaterna under debatterna utan även intervjuat dem efteråt. Resultatet är en unik inblick i den ansträngande process – både för moderatorn och kandidaterna – som en presidentvalsdebatt faktiskt är.

Frågan är dock: Spelar den någon roll för valutgången?

Det har sagts mer än en gång att en presidentvalsdebatt inte kan vinnas, men att den definitivt kan förloras. Felsägningar kan bli mer ihågkomna än bra svar, och förväntningar kan spela en avgörande roll för hur folket framför TV-apparaterna uppfattar debatten.

Alla kandidater gör därför sitt bästa för att, samtidigt som de förbereder sig minutiöst, tona ner alla förväntningar och sätta press på motståndaren. När Al Gore och George W Bush debatterade mot varandra år 2000 förväntade sig publiken så lite av Bush att bara det faktum att han höll jämna steg med Gore fick honom att framstå som en klar vinnare.

Några överraskande sakpolitiska ställningstaganden förs sällan fram under debatterna, men sättet som svar och repliker förmedlas på kan göra att bilden av kandidaten förändras eller cementeras. Det bästa exemplet är kanske Massachusetts-guvernören Michael Dukakis insats i en av debatterna mot den dåvarande vicepresidenten George H W Bush 1988. Att Dukakis var emot dödsstraff var ingen hemlighet, men då han gav ett ganska känslokallt svar på frågan om han ändå inte skulle förespråka dödsstraff om en person våldtog och mördade hans hustru tappade han mångas sympatier.

Att titta på klockan, som George H W Bush gjorde 1992, eller sucka alltför högljutt och teatraliskt, som Al Gore år 2000, kan också förstärka bilden av en kandidat som oengagerad eller osympatisk.

Hur den första debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney än går lär den få mycket uppmärksamhet. Och två till debatter återstår, plus ett möte mellan vicepresidentkandidaterna Joe Biden och Paul Ryan, vilket kommer att göra att videoklipp, kommentarer och reklamfilmer som tar sin utgångspunkt i debatterna kommer att vevas runt, runt de närmaste veckorna.

Den hysterin gör det lätt att glömma bort att presidentvalsdebatterna är något ganska fantastiskt.

Två personer svarar på frågor, replikerar och pratar utan att bli avbrutna (väl medvetna om att det finns på förhand bestämda tidsbegränsningar) och man gör det på ett civiliserat sätt. Personerna på scenen låter världen se att två tydliga alternativ ställs mot varandra och ger den amerikanska väljarkåren chansen att bilda sig en egen uppfattning.

Det känns rätt bra med tanke på att en av debattörerna faktiskt ska bli den fria världens ledare.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!