Superpartiet Alliansen?

Ledare

Sammanslagningar står knappast högst på agendan för de borgerliga partierna. Men frågan om hur det långsiktiga värderingsarbetet ska kopplas till det dagliga regerandet måste tas på allvar.

Ett enda borgerligt superparti 2018? Tanken framkastades inför Folkpartiets dag i Almedalen. Den var knappast FP-ledaren Jan Björklunds dröminledning på mediedygnet. Några timmar senare vaknade Almedalsveckan upp till ungdomsförbundet Lufs önskemål om att – inte omedelbart, men så småningom – ersätta Björklund med EU-minister Birgitta Ohlsson på partiledarposten. Nej, det var inget avgångskrav, men en fingervisning om att partiets yngre förmågor tycker att utvecklingen har gått i stå.

Saknar FP lyskraft i värderingsfrågor? Ja, onekligen. Partiet hämtade sig aldrig riktigt efter striden om övergångsregler för nya EU-länder. Testballongen om obligatoriska gynundersökningar av unga kvinnor gav principfasta liberala kritiker vatten på sin kvarn. Och därefter kom FRA-frågan. Ändå är det uppenbart att liberalismen är central inom Folkpartiet.

Frågan måste därför ställas: vilken ideologi, om någon, skulle ett borgerligt superparti bekänna sig till? Från Birgitta Ohlssons feministiska drömmar om tredelad föräldraförsäkring, till Göran Hägglunds kristdemokratiska familjepolitik – eller från FP:s eurokärlek till Centerpartiets något mer skeptiska attityd – är steget rätt långt. Såväl inom FP som KD finns vänsterflyglar som har svårt för Moderaterna. De kulturella skillnaderna mellan storstadens folkpartister och landsbygdens centerpartister bör inte heller glömmas bort.

Kort sagt: en partisammanslagning skulle vara smärtsam för alla parter. Alliansen fungerar just därför att den ger utrymme för olikhet. Redan ett valtekniskt samarbete vore svårt att entusiasmera partiernas gräsrötter för.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är vettigt med hela fyra stycken borgerliga partier. Snarare finns väl utrymme för tre: ett marknadsliberalt, ett socialliberalt och ett konservativt. Men gränserna mellan tre sådana partier går inte mellan befintliga allianspartier, utan rakt igenom dem.

Ett tänkt socialliberalt parti inrymmer såväl folkpartister och miljöpartister som centerpartister och – ja, faktiskt – vissa kristdemokrater och moderater.

Ett marknadsliberalt parti skulle hämta medlemmar från framförallt C och M, men även från FP och KD. Och till och med i Folkpartiet finns en och annan medlem som rent åsiktsmässigt skulle passa in i ett konservativt parti.

Få alliansföreträdare tar sammanslagningsförslaget på allvar. Det finns helt enkelt inget stöd, varken hos partiledningar eller gräsrötter, för ett borgerligt superparti. Men den underläggande problemformuleringen bör tas på allvar: hur kopplas det långsiktiga värderingsarbetet till det dagliga regerandet? Alliansen är mer än ett femte jobbskatteavdrag.

Ida Thulin

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!