S-krönika: Klassresor görs enklast här i Norden

En vanlig föreställning är att det i USA finns något som kallas den amerikanska drömmen – ja, landet är förvisso ojämlikt, men å andra sidan är den sociala rörligheten hög. Vem som helst kan börja med två tomma händer och sluta som miljardär.

I själva verket är den sociala rörligheten i USA extremt låg. I undersökning efter undersökning hamnar USA på jumboplats vad gäller klassresor jämfört med andra västländer. Ingen annanstans är ditt öde så beroende av vilka dina föräldrar är.

För många människor är fattigdom lättare att acceptera om den är relativt enkel att ta sig ur. Ojämlikhet anses inte vara så allvarligt, om den inte påverkar människors livschanser. Därför är föreställningen om den amerikanska drömmen så tilltalande. Sanningen är att den sociala rörligheten är som allra högst i jämlika länder. Ingen annanstans är det så lätt att göra klassresor som i Norden. Jämlikhet och social rörlighet går alltså hand i hand. Detta faktum är förvånansvärt lite känt. På många sätt är den amerikanska drömmen snarare svensk.

Men också i ett rörligt land som Sverige är det sociala arvet påtagligt. Nyligen visade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, att både inkomster och utbildningsnivå verkar gå i arv i flera generationer, och att sambanden är överraskande starka. Det finns också många tecken på att utvecklingen är på väg åt fel håll. Klassbakgrunden verkar få allt större betydelse både för svenskars hälsa och för elevers skolresultat.

Barns uppväxtvillkor och möjligheter är avgörande för den sociala rörligheten. I förra veckan presenterade Försäkringskassan en rapport om vad som hänt med barnfamiljernas ekonomiska utsatthet under den borgerliga regeringen. Om man räknar bort den ekonomiska familjepolitiken – socialförsäkringar och bidrag riktade till hushåll med barn – har andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard legat relativt konstant runt 25 procent under lång tid. Tidigare kompenserade dock den ekonomiska familjepolitiken större delen av denna utsatthet. 1998 krympte exempelvis andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer till 9 procent efter att man tagit hänsyn till bidrag och transfereringar. 2011 hade andelen vuxit till hela 15 procent. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har den ekonomiska familjepolitiken minskat i betydelse för att lyfta barnfamiljer ur fattigdom.

Mest dramatisk är utvecklingen för ensamstående, nästan alltid kvinnor, med barn. Mer än var tredje i denna grupp har låg ekonomisk standard, och ökningen är stor sedan 2006. Allra obehagligast är det att se hur snabbt klassamhället etnifieras. 60 procent av alla utlandsfödda ensamstående föräldrar har låg ekonomisk standard, vilket är en tredubbling sedan 2001. Även i barnhushåll med två föräldrar med utländsk bakgrund är andelen fattiga mycket hög, omkring 40 procent.

Barnfattigdom spelar roll. Dåliga ekonomiska villkor under uppväxten, även tillfälliga sådana, påverkar en människas möjligheter senare i livet. Den växande fattigdomen bland barnfamiljer under den borgerliga regeringen lär innebära många inställda klassresor i framtiden.

Marika Lindgren Åsbrink

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!