Annons
Annons
Annons

Ring Mona Sahlin i stället

Ledare

När planerna på att få Mona Sahlin utnämnd till chef för ILO misslyckades vill Socialdemokraterna nu se Sahlin som ledare för socialistinternationalen. Men nog finns det mer spännande uppgifter på närmare håll...

När Mona Sahlin år 2007 tog över ordförandeskapet i Socialdemokraterna var det ingen lätt uppgift. Alliansens valseger 2006 visade att Bildtregeringen 1991-94 var mer än ett undantag. Den svenska maktordningen, med socialdemokratin som norm, var på väg att förändras.

Mona Sahlin förstod bättre än de flesta att partiet var i behov av förnyelse. Det Sverige som Socialdemokraterna framgångsrikt varit med att skapa var inte längre detsamma.
Sahlin försökte. Hon formerade det rödgröna samarbetet, som i dess ursprungliga utseende – utan ett blytungt sänke i Vänsterpartiet – hade stor potential. Men partiets rödare krafter röt i från; Lars Ohly klev upp på scen och Alliansen för Sverige kunde år 2010 vinna sitt andra val.

Detta blev beviset för att den tidigare så tillförlitliga prenumerationen på regeringsmakten hade löpt ut. Med förvåning stod Socialdemokraterna vid brevlådan och undrade vad som hänt. Och efter passusen i mannen med mustaschen är partiet tillbaka ungefär där Mona Sahlin hämtade det. Skillnaden är att Stefan Löfven ännu sluppit större prövningar och att opinionen i tilltagande grad frustreras över Alliansregeringen.

När det i våras stod klart att försöken att få Mona Sahlin utnämnd till chef för FN-organet ILO hade misslyckats dök frågan upp igen: Vad ska det bli av Mona?
Så meddelade Socialdemokraterna nyligen att siktet riktats om och att målet nu i stället är inställt på att få Sahlin utnämnd till generalsekreterare för socialistinternationalen, den organisation som samlar 161 socialistiska partier världen över. Men låt oss återkomma till just detta lite senare...

En del i Mona Sahlins misslyckade som partiledare var att hon hade svårt att få partiets rödare falanger att sluta upp bakom förnyelse av politiken och den taktik som var tänkt att bräcka Alliansregeringen. En annan del var att Sahlin förföljdes av allmänhetens förutfattade meningar. För till skillnad från Stefan Löfven, som utöver större avtalsuppgörelser figurerat sparsamt i pressen och därmed förskonats från mediala prövningar och skandaler, var Mona Sahlin redan när hon tillträdde en följetong.

Som infödd i partiet, stjärnskott i ungdomsförbundet och rekordung minister tillhör Mona Sahlin – tillsammans med bland andra utrikesministern Carl Bildt och den politiska överlevaren Gudrun Schyman – en exklusiv skara av svenska politiker som, skandaler till trots, förmått överleva det politiska ramljuset i årtionden. Och det tåls att sägas med kraft; att mandatperiod efter annan nöta bänk i riksdagen, eller mumsa vetebröd i ett till synes oändligt kafferep i partiet, är en sak. Att som Sahlin agera partisekreterare, företräda en regering som minister och leda oppositionen i riksdagen är en helt annan.
Sahlins svagheter gavs stort utrymme under hennes korta tid som partiordförande, hennes styrkor blev desto tydligare med Håkan Juholt som kontrast. Ja, Sahlin är förvisso en politisk broiler, och hon förmådde inte samla tillräcklig kraft för att klara duellen med Fredrik Reinfeldt.

Det förtar inte att Mona Sahlin är en mycket skicklig företrädare och en av landets mest erfarna politiker.

Även om Sahlins internationella ambitioner är förståliga är det tveksamt om socialistinternationalen är en så bra idé. För om svenska Socialdemokraterna hade svårt för Sahlins något sökande pragmatism lär det inte bli lättare med ömsom knallröda ömsom maktfullkomliga partier på kontinenten, eller för den delen i Sydamerika.

Mona Sahlin kan i bästa fall förmå socialistinternationalen att skifta till en något sundare nyans av rött...

Men om inte det, vad ska det då bli av Mona?

En person vars bana liknar Sahlins och som efter partipolitiken kommit att ha avgörande betydelse för Sverige är tidigare moderatledaren Bo Lundgren. När finanskrisens hårdaste stormar slog in styrde Lundgren tryggt Riksgälden, en gärning som väckt välförtjänt internationell uppmärksamhet.

I Lundgrens fall var det en socialdemokratisk regering som var klok nog att se potentialen i en sådan utnämning.

Varför inte be Mona Sahlin ta över Tillväxtverket efter den nu sparkade generaldirektören Christina Lugnet? Sahlin är vass i jämställdhetsfrågor och förmådde bättre än tidigare S-ledare att tala om företagande. Därtill skulle hon med eftertryck kunna slå ner på den ekonomiska vidlyftighet som förekommit hos myndigheten.

GABRIEL EHRLING

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons