Rikta ilskan åt rätt håll

Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén innehar ordförandeposterna i Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.

De förtjänar definitivt "Mer! Mer! Nu!". Besvikelsen över avtalet med SKL får dock inte hindra det långsiktiga arbetet med att förbättra lärarnas löner och arbetsvillkor.

Att lärare runtom i landet är missnöjda med det avtal som Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund slutit med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är både lätt att förstå och en aning förvånande på samma gång.

Det är inte svårt att känna med lärarkåren då ett avtal presenteras som inte på långa vägar ger lärarna de löneökningar man förtjänar. Det är ingen tvekan om att de flesta lärare får för lite betalt sett till det arbete de lägger ned, och när man beaktar den samhällsinsats de gör – få institutioner i vårt samhälle är viktigare än skolan – blir det ännu tydligare att lärarna är en yrkesgrupp som behandlas minst sagt styvmoderligt.

Samtidigt är det förvånande att reaktionerna blivit så kraftiga. Fanns det verkligen lärare som på allvar trodde att lärarfacken skulle kunna få igenom det symboliska, men orealistiska, kravet på 10 000 kronor mer i månaden? Hur har samtalen egentligen gått i lärarrummen? Alltför höga förväntningar, i kombination med år av uppdämd ilska, tycks ha bäddat för den upprördhet som vi nu ser uttryck för.

Den amerikanske fackföreningsbossen Jimmy Hoffa brukade sammanfatta de lönekrav som han tog med sig in i förhandlingsrummet med det kärnfulla budskapet "Mer! Mer! Nu!".

Lärarna förtjänar mer i lönekuvertet och man förtjänar det nu, men det är ytterst tveksamt om lärarfacken hade kunnat kämpa sig till ett bättre avtal än det som slöts nu i veckan.

Frågan är nu hur lärarna kommer att gå vidare efter det här och hur ilskan kommer att kanaliseras. För ilskan finns där, det ser vi om inte annat när tidningar fylls med reportage om lärare som överväger att lämna yrket, lämna facket, kräva avgångar (både inom lärarfacken och SKL) och starta kampanjer för ett förstatligande av skolan...

Idéerna är många och det är bra att det hos de flesta lärare finns mer kampvilja än uppgivenhet; fler människor, även utanför skolan, borde engagera sig för att skapa bättre villkor för kvinnorna och männen som har det viktiga uppdraget att vara lärare i våra skolor.

Låt oss därför hoppas att lärarna dels bestämmer sig för att fortsätta kämpa tillsammans, dels att man väljer ett tillvägagångssätt som är konstruktivt.

Att ägna tid och kraft åt interna strider inom fackförbunden – eller strider mellan fackförbunden – kommer knappast att förbättra lärarnas situation. Kostsamma kampanjer för att driva igenom kravet på ett återförstatligande av skolan kommer heller inte att ge särskilt mycket. Det var fel att kommunalisera skolan och det har fått konsekvenser, men det kommer att kosta mer än det smakar att genomföra en reform som gör staten till huvudman igen. Man ska heller inte glömma bort att staten fortfarande utövar kontroll över skolan genom riksdagen och myndigheterna.

Det brukar ibland sägas att all politik är lokal politik och detta är något som lärarna verkligen borde ta till sig. Är det en grupp makthavare som borde pressas hårdare så är det kommunpolitikerna.

Lärarna borde dock inte ödsla för mycket tid på ledamöterna i nämnderna som hanterar skolfrågorna. Visst, de kan ämnet och är ofta väldigt engagerade, men det finns ett skikt ovanför som har mer makt och som gärna lägger skattemedel på arenor, äventyrsbad och kommunala bolag istället för på skolan.

Sätt press på kommunalråden. En person som innehar eller aspirerar på ordförandeposten i kommunstyrelsen måste lära sig att det inte finns någon viktigare kommunal fråga än skolan.

Och sedan måste de visa i både ord och handling att de lärt sig läxan.

Anders Rönmark

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!