Annons
Annons
Annons

Prata om det: Sätt ord på obehaget

Ledare

Jag hade en gång en relation med en man som tyckte om att spotta på mig. Inget konstigt med det. Vi är alla olika, och jag lägger ingen värdering i viljan att spotta på den man ligger med.

Saken var den att jag tyckte väldigt illa om att han gjorde det. Spottade på mig. Det var otroligt avtändande och när han började dog all lust, jag minns hur jag värjde mig, försökte vända bort ansiktet för att hans loskor inte skulle träffa mitt i ansiktet, i ögonen, eller kanske munnen.

Men jag sa inget. Inte då. Jag sa inte nej. Jag avbröt inte det vi gemensamt hade påbörjat. Möjligen fejkade jag för att det skulle ta slut någon gång. För att jag skulle få gå och tvätta av mig. Men jag protesterade inte. Jag ville inte förstöra stämningen. Ville inte göra honom besviken.

Jag var kanske rädd att han skulle bli arg eller sur på mig. Rädd för att han skulle se mig som otillräcklig och en torrboll i sängen. När jag äntligen tog mod till mig, vid ett helt annat tillfälle, när vi satt och pratade om allt möjligt, var det precis det jag fick höra. Att jag var en torrboll. Att "torrsex" inte var något för honom. Det var inte tal om att eventuellt gå mig till mötes. Att be om ursäkt eller kanske lova att inte göra så igen. Inget utbristande i "men varför har du inte sagt något?".

Samtidigt gjorde jag allt för att ge honom det han ville ha. Frågade och lyssnade, tog till mig av alla hans förslag på hur jag bättre kunde tillfredsställa honom i sängen. Men när jag en gång tog mod till mig och berättade hur det kändes för mig fick jag höra att jag var en torrboll. Och han fortsatte att spotta på mig när vi hade sex.

Ovanstående är bara ett exempel på hur svårt det kan vara att prata om det. Och lika dåliga som vi är på att prata om det, lika dåliga tycks vi vara på att lyssna. Det stod klart häromdagen när mikrobloggforumet Twitter svämmade över av personliga bekännelser om sex. Om allt från känslor av obehag till grova övergrepp man utsatts för. Om skammen över att ha blivit utsatt och skammen över att man låtit det hända. Och om skammen över att plötsligt se sig själv som förövare.

Det tycktes finnas ett uppdämt behov av att berätta, av att prata om det. Sätta ord. Så många hade så mycket att berätta. Så många var så olyssnade på. Vi behöver avdramatisera sexpratet. Det behöver inte vara en "big deal" att säga nej, eller dra sig ur fast man ville från början. Vi behöver lära oss att sätta ord på obehag, innan det äter upp oss inifrån. Vi behöver våga prata och våga lyssna på andras berättelser och ta dem på allvar. Vad som upplevs som ett grovt övergrepp för någon kan en annan rycka på axlarna åt.

Men det är viktigt att inte rycka på axlarna när någon vågar. Att inte vända ryggen till. Att lyssna. Sätta ord på gråzonerna för att kunna lämna dåliga erfarenheter bakom oss. För att en förövare inte ska få göra illa utan att ens vara medveten om sin skuld. För att vi ska kunna se oss själva i spegeln utan att skämmas för vad vi låtit andra utsätta oss för. För att ingen någonsin ska behöva känna sig osäker på om det som hände egentligen var ett övergrepp.

Du är välkommen in i samtalet: prataomdet.se.

Sofia Mirjamsdotter

Sofia Mirjamsdotter är frilansskribent, bloggare och expert på sociala medier. Hon kommer från och med nästa år att regelbundet skriva krönikor i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons