Politiska priset

Skulle Alfred Nobel vara nöjd med den norska Nobelkommitténs arbete?

Det är dags att rikta blickarna mot Oslo och tillkännagivandet av det mest kontroversiella Nobelpriset.

När Winston Churchill tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953 fick han det med motiveringen "för hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden".

Om den norska Nobelkommittén som utser fredspristagare hade velat hade man kunnat återanvända den motiveringen då man gav Barack Obama fredspriset 2009. Obama hade talat väl och skrivit fint, men många var kritiska till utnämningen då det med fog kunde sägas att Nobelkommittén inte direkt hade hörsammat Alfred Nobels önskan om att priset "ska gå till den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".

Alla Nobelpris har, i varierande grad, en politisk laddning.

Pristagarna i medicin, fysik och kemi är sällan särskilt kontroversiella ur ett politiskt perspektiv, men visst kan forskning kring exempelvis stamceller och provrörsbefruktningar väcka ont blod i delar av världen.

Litteraturpriset är alltid laddat; Tomas Tranströmer har väl aldrig setts som en särskilt samhällsomstörtande poet, men räkna med diskussioner nu när den kinesiske författaren Mo Yan tilldelats priset. Litteraturens och författarens politiska kraft ska aldrig underskattas.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne skapar också ofta debatt, då ekonomisk forskning är allt annat än idélös och opolitisk.

Sedan har vi då Nobels politikpris. Förlåt, Nobels fredspris.

Många tycker att Nobelkommittén i Norge blivit alltför politisk de senaste åren och att man utsett vissa pristagare mer för att göra ställningstaganden än för att faktiskt belöna personer som utfört de handlingar som Alfred Nobel ville uppmuntra.

I en värld full av konflikter och krig är det dock omöjligt att utse pristagare som får tummen upp av alla. Fredspriset är ett politiskt pris och då kan utnämningar som den av Barack Obama ske.

Vem får då priset i år?

I jämförelse med Svenska Akademien är Nobelkommittén i Norge ett under av transparens. Läckorna är många, hemlighetsmakeriet inte särskilt stort och någon "lågoddsare" brukar ofta få priset.

Då Nobelkommittén faktiskt överraskade lite i fjol med valet av trion Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman tror sig personer med god insyn i kommitténs arbete att den i år väljer en förhandsfavorit som den amerikanske professorn Gene Sharp.

Mannen som kallats "icke-våldets Machiavelli" sägs via sina texter ha inspirerat aktivister världen över, och en utnämning av Sharp skulle kunna vara ett sätt för Nobelkommittén att vandra bort från politikerspåret; fyra av de fem senaste åren har som bekant politiker prisats.

Väljer man Sharp kan man också återanvända en annan litteraturprismotivering. Jean-Paul Sartre hämtade visserligen aldrig sitt pris, men Svenska Akademiens formuleringar från 1964 fungerar bra för att också motivera ett fredspris till Gene Sharp:

"För hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid."

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!