Annons
Annons
Annons

Offret ska inte be om ursäkt

Ledare

Rektorer och lärare måste kunna skilja på bråk och mobbning. Vilket förtroende för vuxenvärlden får barn och ungdomar om de tvingas säga förlåt i onödan?

Om Kalle slår Pelle är det Kalles fel. Pelle är offer, Kalle förövare. Man måste skilja på bråk, mellan två parter, och mobbning.

 På många av landets skolor tycks personalen tyvärr leva efter devisen att även mobbning är bådas fel. När Lisa slår Stina hamnar båda i ett medlingssamtal, som ska sluta med att alla blir sams och ber varandra om ursäkt. Det är fullkomligt oacceptabelt.

 För några år sedan umgicks Julia Lekardal med en kille, vars syster inte uppskattade umgänget. Systern hoppade på Julia i skolkorridoren, slet henne i håret så att hon föll till golvet och stampade henne i magen. Julia kände hur det svartnade för ögonen.

 I Dagens Nyheter, som berättade Julias historia på tisdagen, återges hur rektorn senare samma dag kallar till ett möte, där Julia, hennes misshandlare och deras föräldrar får sitta ned tillsammans med skolpersonalen. I slutet av mötet uppmanas flickorna be varandra om ursäkt. "Jag var osäker och gjorde det trots att det inte kändes rätt", säger Julia.

 Nej, naturligtvis kändes det inte rätt. Att skolpersonal, vuxna människor i en maktposition, tvingar offer att be sina förövare om ursäkt är omoraliskt och oacceptabelt.

Julias fall är tyvärr inte unikt. Men Julia Lekardal är en hjälte, som inte lät sig brytas ned av vare sig den fysiska misshandeln eller skolpersonalens agerande. Hon polisanmälde sin misshandlare, som dömdes till ungdomstjänst och skadestånd.

När skolan brister blir det tyvärr upp till enskilda – elever och deras föräldrar – att försöka upprätthålla något slags rim och reson. Kallar skolan till "medling" mellan förövare och offer måste föräldrarna sätta stopp. Vägra acceptera att offret ska "komma överens" och be om ursäkt. En sådan modell förutsätter dock dels starka föräldrar, som orkar och vågar ta fajten med lärare och rektorer, dels att föräldrarna får tillräcklig information om vad som faktiskt har hänt.

Förutom att det inte är särskilt praktiskt är det moraliskt tveksamt att sätta sitt hopp till föräldrarna. Vi måste kunna lita på skolpersonalen. Det borde inte heller behövas några nya regler eller riktlinjer, som man så gärna ropar på för problemlösning. Det enda som behövs är lärare och rektorer som förmår skilja på offer och förövare, och bestämt sätta stopp för trakasserier, istället för att tro att dialog alltid är lösningen.

Att behöva säga förlåt i onödan kan låta som en liten struntfråga. Det är det inte. Vad det i grunden handlar om är vilket förtroende barn och ungdomar får för vuxenvärlden. Man skapar ett stort glapp mellan det som, med Julia Lekardals ord, känns rätt, och den moral vuxenvärlden agerar efter. Dessutom brister skolan i sin fostrande roll, eftersom den misslyckas med att förmedla de värderingar som faktiskt finns i resten av samhället, där man aldrig tvingar offret be förövaren om ursäkt.

Rektorer och lärare borde verkligen veta bättre.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons