Annons
Annons
Annons

Med rädslan som drivkraft

Ledare

Sverigedemokraternas stöd verkar vara stabilt. Med en blandning av främlingsfientliga supportrar och väljare som inte gillar något av blocken i riksdagen kan man ta sig ganska långt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och hans medarbetare hade all anledning att vara nöjda i går.

Partiet har suttit två år i riksdagen och kan nu börja planera lite mer långsiktigt. Ingenting tyder nämligen i dag på att SD kommer att trilla ur den lagstiftande församlingen vid valet 2014. I opinionsmätning efter opinionsmätning är stödet stabilt över det valresultat man hade 2010 och i den Ipsos-mätning som presenterades i Dagens Nyheter i går blir Sverigedemokraterna det tredje största partiet med stöd från 8,5 procent av de tillfrågade.

Oroväckande? Ja, givetvis.

Överraskande? Nej, inte särskilt.

En opinionsundersökning är bara en opinionsundersökning och ska alltid tas med ett par nypor salt, men som det påpekats många gånger förr: Sverigedemokraterna är inte en dagslända likt Ny Demokrati. Partiet är betydligt bättre organiserat och de främsta företrädarna har haft vett att föra sig hyfsat väl i det offentliga rummet sedan man kom in i riksdagen.

På det lokala planet är det ofta ren lekstuga, och bland partiets toppar finns det ett flertal som inte drar sig för att öppet redovisa en vidrig människosyn, men ingenting av detta tycks fastna på partiledare Jimmie Åkesson eller på partiloggan.

Det ska nu bli intressant att se vad partiets "hårdare linje" mot "extremister" kommer att ge för resultat. Jimmie Åkesson och den kärna som styr partiet säger sig på detta sätt snabbare och mer effektivt kunna sparka ut företrädare som ger uttryck för åsikter som gör att SD inte framstår som salongsfähigt.

Problemet för Åkesson är bara att väldigt många som röstar på SD röstar på partiet just för att det inte är salongsfähigt. Det är väljare som är rädda för globalisering och människor med annan hudfärg, väljare som avskyr invandrare för att de inte är blonda och blåögda, samt väljare som tycker att homosexuella, feminister och folk som ber till andra gudar än den som tillbeds i kyrkor på söndagar är suspekta och farliga. De väljarna har Jimmie Åkesson inte råd att skrämma bort.

Den gruppen av SD-kärnväljare räcker dock inte för att partiet ska kunna aspirera på att vara mer än bara ett litet utfryst småparti i riksdagen.

Om Sverigedemokraterna ska kunna växa även i nästa riksdagsval – och inte bara i opinionsmätningar – krävs en hel del missnöjesröster. Då krävs det att de missnöjda LO-arbetarna på fabriksgolvet, de lågavlönade kvinnorna i offentlig sektor och personerna som tycker att varken Fredrik Reinfeldt (M) eller Stefan Löfven (S) passar som statsminister faktiskt gör ett aktivt val och röstar på SD.

Sverigedemokraternas framgångar i opinionsundersökningarna är nämligen inte ett tecken på att Sverige blivit mer främlingsfientligt, för det har Sverige inte blivit.

Det är heller inte ett tecken på att Sverigedemokraterna varit framgångsrika i att få ut sitt budskap, för det har Sverigedemokraterna inte varit.

Det är däremot ett tecken på att den borgerliga fyrpartiregeringen och det splittrade rödgröna blocket – om man nu ens ska kalla det för ett block – inte lyckats övertyga osäkra väljare om att det faktiskt är bättre att stödja något av de sju partierna som inte har en xenofobisk dagordning än att visa sitt missnöje genom att uttala stöd för SD.

Jimmie Åkesson och hans medarbetare lär ha gått på helgledighet med leenden på läpparna.

Men de är garanterat medvetna om att partiets framgång är helt beroende av att övriga riksdagspartier misslyckas med sina uppdrag.

Anders Rönmark

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons