Konsten att dölja bra politik

De folkpartistiska statsråden Erik Ullenhag, Jan Björklund och Nyamko Sabuni pratar gärna integrationspolitik.

Det stora integrationspolitiska problemet i Sverige i dag är knappast att nyanlända invandrare får jobberbjudanden och tackar nej. Det är snarare bristen på jobberbjudanden som ställer till det.

En röd tråd som återkommer i Folkpartiets integrationspolitik de senaste tio åren är att partiet effektivt döljer smarta och nytänkande förslag bakom en rökridå av kravställning och hårdare tag. När integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på söndagens DN Debatt presenterade förslag för hur nyanlända flyktingar med svag utbildningsbakgrund, främst från Somalia och Afghanistan, ska etablera sig på arbetsmarknaden skedde det enligt samma välbeprövade formel.

Konkreta och nyttiga förslag om ett praktiskt basår och 6 000 nya praktikplatser överskuggades av ett krav på att nyanlända med etableringsersättning ska vara villiga att ta arbete var som helst i landet för att få behålla sin ersättning.

Om man ställer kravet att personer med a-kassa ska vara beredda att flytta över hela landet för att få jobb, så är det inte orimligt att ställa samma krav även på nyanlända invandrare med etableringsersättning. Men argumentationen bygger samtidigt på ett outtalat antagande: om det här förslaget är så pass viktigt att det måste lyftas fram på DN Debatt tyder det på att det finns ett stort problem med att nyanlända invandrare hellre vill bo kvar i arbetslöshet än flytta och få jobb.

Att flytta ifrån den ort där man har hunnit få ett fotfäste, och där ens släkt och vänner kanske bor, har naturligtvis ett pris, och den enskildes benägenhet att flytta ökar givetvis med de ekonomiska incitamenten. Men det stora integrationspolitiska problemet i Sverige idag är knappast att nyanlända invandrare får jobberbjudanden och tackar nej, utan att de just inte blir erbjudna arbete särskilt ofta.

Orsaken till att somaliska och afghanska flyktingar lyckas sämre på arbetsmarknaden i Sverige än vad deras landsmän gör i till exempel USA är knappast att de flyktingar som kommer hit skulle vara mindre benägna att arbeta än de som flyttar till USA. Snarare handlar det om att Sveriges stelbenta arbetsmarknad inte kompenseras tillräckligt väl av individanpassad språkundervisning, effektiva utbildningsinsatser och en välfungerande arbetsförmedling. Erik Ullenhags förslag om ett praktiskt basår och praktikplatser som är anpassade för personer med större behov av handledning är bra steg på vägen, men de försvinner i bruset.

Istället för att ställa tomma krav borde regeringen lägga energi på att ta bort hinder för invandrare att få jobb. På söndagen rapporterade Sveriges Radio om utländska studenter i Sverige som vill stanna kvar här och arbeta efter examen, men som inte kan få sina visum förlängda under den tid som krävs för att söka jobb. Trots utredningar och eniga remissinstanser har ingenting hänt. Det är knappast för få krav från Erik Ullenhag som är problemet, utan regeringens senfärdighet.

David Ekstrand

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!