Jättebebisar upphöjs till norm

De flesta invånare i den riktiga världen märkte det nog inte, men de senaste dagarna har en flod av trycksvärtetårar runnit genom medielandskapet. Det började med en förvirrad krönika i Expressen av poeten/fotbollskommentatorn Marcus Birro. Han hade blivit utsatt för ett practical joke av en flicka i rullstol, men fått för sig att en tiggarliga från Rumänien hade försökt råna honom. Detta resulterade i en artikel om att man inte kan lita på någon längre, i synnerhet inte östeuropeiska män och flickor i rullstolar.

Birro kritiserades omgående för att sprida fördomar om östeuropéer, varvid han gjorde som han brukar: deklarerade att han skulle sluta blogga/twittra, och anklagade ”näthatarna” för att ”ta ifrån honom hans människovärde, hans kött och blod”.

Det hade kunnat sluta där, om inte Expressen valt att ytterligare krydda steken med en hastigt påkommen artikelserie om näthatet, en idé som punkterades när det avslöjades av flickan som lurat Birro var utsänd av ett humorprogram som ska sändas i TV3. En knäckt Birro lät meddela att måttet var rågat. Nu lämnar han Sverige för Rom, ”för en tid”.

Bara några dagar tidigare hade en annan känslig kändis skapat krigsrubriker. Colin Nutley, regissören bakom Änglagårdstrilogin, är mobbad av Svenska Filminstitutet, klagade hustrun/ständiga huvudrollsinnehavaren Helena Bergström. Skälet var att Nutley/Bergström inte nominerats till några guldbaggar, den här gången heller. Strunta samma att Svenska Filminstitutet har vräkt pengar över deras filmproduktioner i decennier. Det var guldbaggen Bergström ville ha, och hon kunde inte förstå varför man inte helt enkelt gav den till henne.

Kort dessförinnan var det Björn Ranelids tur att köra ännu en tårfylld turné genom tidningssidorna. Detta sedan Peter Englund hade skämtat i sin blogg om att Ranelids medverkan i Let's Dance var positiv, eftersom den höll honom borta från skrivandet. Ranelids tolkning var något mer dramatisk. Han menade sig ha blivit ”utsatt för en fatwa” av Svenska Akademin. Plötsligt blev ett skämt jämförbart med det dödshot som sedan 23 år hänger över Salman Rushdie. Det hade kunnat vara komiskt, om det inte var så osmakligt.

Under loppet av två veckor har tre kändisar, i åldern 39 till 61 år, betett sig som bortskämda barnrumpor, och kommit undan med det. När blev det svenska samtalet så infantilt? Så ynkligt? Så förbannat uppskruvat? När började fullvuxna, därtill högt privilegierade, människor tro att de har rätt att aldrig kritiseras, och alltid få precis allt de pekar på?

Jag har inget emot stora egon. Tvärtom. Men ego måste kombineras med mognad och sinne för proportioner. Och trion Birro, Bergström och Ranelid saknar alldeles uppenbart detta.

Den här mest-kränkt-vinner-attityden är inte bara tjatig. På sikt är den även ett problem. Jag menar, hur uppfostrar man barn till vuxna i ett samhälle där jättebebisar plötsligt upphöjs till norm?

Johan Ingerö

Johan Ingerö är frilansskribent.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!