Annons
Annons
Annons

Inte vad Europa behöver

Ledare

Det franska presidentvalet liknar inget annat. Och om vallöftena infrias får fler länder än Frankrike problem.

Allt annat än en seger på söndag för socialistpartiets kandidat François Hollande vore väldigt överraskande, då Hollande har haft en betryggande ledning i opinionsmätningarna en längre tid. Även om den sittande presidenten Nicolas Sarkozy knappat in något på slutet tyder det mesta på att Frankrike får sin förste socialistiske president sedan François Mitterrand lämnade Elysée-palatset 1995.

Bland Sarkozys supportrar fanns en förhoppning om att presidenten skulle göra en så övertygande insats i den TV-sända debatten under onsdagskvällen att vindarna skulle vända, men någon upprepning av 2007 års debatt – då Sarkozy klart överglänste socialisternas dåvarande kandidat, Ségolène Royal – blev det inte. Ingen kandidat gjorde bort sig. Ingen övertygade stort. Ingenting lär förändra opinionsläget.

Den som såg debatten fick dock se att det inte handlar om två kandidater som tycker nästan lika om allt och där det mesta handlar om detaljer. Så fungerar inte fransk politik. Den som följt presidentvalrörelsen har fått ta del av populistiska förslag som ingen utanför Frankrike tar på allvar, utspel som får Vänsterpartiet i Sverige att framstå som ett sansat mittenalternativ och retorik som får Sverigedemokraterna att verka närmast inkluderande i jämförelse.

Frankrike är landet där en främlingsfientlig kandidat som Marine Le Pen kan få 18 procent av rösterna i en första valomgång, bli störst bland arbetarväljarna och sedan uppmuntra sina supportrar att rösta blankt i den avgörande valomgången.

Det är också landet där en vänsterextrem kandidat som Jean-Luc Mélenchon betraktas som en seriös aktör och får mer än elva procent.

De avslutande två veckorna av presidentvalrörelsen, med endast Hollande och Sarkozy som kandidater, har inte skänkt mycket hopp om framtiden. De två rutinerade politikerna vet vad som krävs för att locka väljare till valurnorna och därför pratas det om protektionism och satsningar på "franskhet". Guld och gröna skogar utlovas till olika väljargrupper, men hur satsningarna ska finansieras är minst sagt oklart.

Att många regeringar runtom i Europa räds en seger för Hollande mer än fem nya år med Sarkozy är dock inget som förvånar.

Till skillnad från Hollande har Sarkozy, under mandatperioden, i alla fall visat att han har viss krisinsikt.

När Frankrike behöver fler som arbetar längre utlovar Hollande sänkt (!) pensionsålder, och detta i ett land där inte bara socialistpartiets sympatisörer tycker att 62 är en alldeles för sen gräns och 40 arbetstimmar i veckan på tok för mycket…

Den franska budgeten skall också, om Hollande infriar sina vallöften, belastas med tiotusentals nya statliga jobb och inget i socialistpartiets valplattform skvallrar om åtgärder för att få Frankrikes statsbudget i balans.

Är då detta ett problem för några andra än fransmännen?

Ja, utan tvekan. Det är inte Andorra vi pratar om – även om den franske presidenten blir statschef (med den vackra titeln co-prince) även för det lilla riket – utan om Frankrike, det land som tillsammans med Tyskland ska leda Europa och skänka stabilitet åt en europeisk union som genomgår sin värsta kris någonsin. Ett Frankrike som bestämmer sig för att medvetet övertrassera sina konton är något vi alla borde frukta.

På söndag lär fransmännen rösta bort den impopuläre Sarkozy och den europeiska vänstern kommer att jubla över att åtminstone ett stort land i den här delen av världen får en ledare som betecknar sig som socialist.

Det sista Frankrike – och övriga Europa – behöver är dock vänsterpolitik.

Särskilt i fransk tappning.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons