"God Save the Queen" är inte bara tomma ord

Att skriva grundlagar är inte det enklaste. De ska fungera som fundament i en rättsstat, hålla över tid och vara en samling spelregler som politiska antagonister i ett land ändå kan enas om att följa.

Det är dock ingen hemlighet att även grundlagsfäder låter sig påverkas av stundens ingivelse. När den amerikanska konstitutionen mejslades fram under en het sommar i Philadelphia 1787 framkallade inte bara frågor som delstaternas rättigheter och slaveriet het debatt. Den nye statschefens roll och uppgifter vållade också en del huvudbry. Många historiker är dock av åsikten att presidentens befogenheter i mångt och mycket formades av det faktum att en känd person befann sig i rummet. En person som de flesta av deltagarna vid konstitutionskonventet såg framför sig som den förste innehavaren av ämbetet.

George Washington satt som ordförande för konventet, på en upphöjd plats riktad mot de övriga deltagarna, så när männen som arbetade fram konstitutionen funderade över om de skulle göra presidenten till militär överbefälhavare eller inte, ja, då råkade de samtidigt se nationens store krigshjälte framför sig…

Liknande saker har sagts om den så kallade Torekovkompromissen från 1971. Gustaf VI Adolf var Sveriges konung vid den tidpunkten och gjorde sitt bästa för att leva upp till sitt valspråk "Plikten framför allt". Kungen var mer att likna vid en strävsam statstjänsteman än en utsvävande regent. Han fullgjorde sina ceremoniella plikter och levde vid tiden för överläggningarna i Torekov ett stilla liv efter över 20 år på tronen. Det var så klart en sådan kung politikerna såg framför sig, inte en sådan som Gustav VI Adolfs barnbarn blev.

Vem de brittiska grundlagsfäderna såg framför sig som statschef behöver vi inte fundera över. Det finns nämligen ingen brittisk grundlag. Ingen skriven i alla fall. Det gör att det ibland brukar sägas att det rike där det är enklast att avskaffa monarkin är i Storbritannien; med en enkel omröstning i parlamentet kan britterna få en president och länder runtom i Samväldet börja utse sina egna statschefer.

Nu lär dock just det knappast ske inom en snar framtid. Drottning Elizabeth II har i dagarna firat 60 år som regent och har under sin tid på tronen inte försvagat monarkins ställning på den brittiska ön.

När hon föddes var hon inte i närheten av tronen, men efter en abdikation (farbror Edward VIII) och en för tidig bortgång (fadern George VI) var den 26-åriga Elizabeth drottning. Hon har skött sig med den äran. Det hinner hända en hel del i ett land under 60 år, men drottning Elizabeth II har hela tiden, med en "stiff upper lip" och en total hängivenhet till sitt uppdrag, stått fullständigt stilla, hur mycket det än har stormat.

Hon har kort sagt agerat som en regent ska göra.

Jag är, vilket inte kan komma som någon överraskning för den här sidans läsare, inte någon större supporter av monarkier, inte ens konstitutionella sådana där regenten saknar formell politisk makt. Jag kan dock förstå varför folk klämmer i från tårna då de sjunger "God Save the Queen". Hennes förmåga att i 60 år, utan snedsteg och klavertramp, agera levande symbol för det imperium som inte längre existerar, men som hennes undersåtar fortfarande hämtar sitt självförtroende från, imponerar.

Man ska heller inte glömma bort att Elizabeth II och hennes familj gjort något som är väldigt ovanligt för kungafamiljer nuförtiden, nämligen en viktig insats för nationen. Huset Windsors agerande under andra världskriget glöms inte bort i första taget, och det nuvarande familjeöverhuvudet är en ständig påminnelse om att en monark i sina bästa stunder kan fungera som en enande kraft.

Firandet av drottning Elizabeth II bör dock inte förväxlas med en hyllning av den brittiska monarkin. Kronprins Charles är långtifrån lika populär som sin mor, och mer än en brittisk rojalist håller nog i smyg tummarna för att Charles väljer att avstå tronen till förmån för sin betydligt mer populäre son William.

Det visar också på monarkins svaghet. Folk kan välja "fel" statschefer, men sådana "fel" kan rättas till vid nästa val. Det kan dock inte göras då statschefen ärvt sin position och sitter på livstid.

Britterna hoppas säkert att drottningen ska sitta i 60 år till och att nästa regent ska ta sitt uppdrag på minst lika stort allvar.

Det är dock onekligen att chansa vilt.

I Sverige hoppades ju folk på en ny Gustaf VI Adolf…

Anders Rönmark

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!