Annons
Annons
Annons

Europas sista diktatur

Ledare

Efter världskrigen segrade demokratin i Europa. Men än lever européer under förtryck, bara timmar i från Sverige hukar det belarusiska/vitryska folket under Aleksandr Lukasjenkos auktoritära styre.

De demokratiska landvinningarna i Europa under 1900-talets andra hälft var otroliga. Innan dess var fred allena under årtionden en avlägsen dröm, fri handel och människors fria rörlighet rena utopier.
I tider när svarta rubriker spår Eurons undergång och ett falnande europasamarbete är det viktigt att minnas de enorma framsteg som skett. Minnas att människor som är födda på 20- och 30-talen växte upp med matransoner och varubrist, fick se nazisttåg rullade genom landet på väg mot det ockuperade Norge och i aftonbönen bad om att slippa se kriget i Sverige. Och att människor födda så sent som början av 80-talet kan minnas när en betongmur delade det som nu är Europas ekonomisak motor, Tyskland.
I kölvattnet av Eurokrisen är risken stor att protektionism och slutenhet följer. Detta vore inte bara att vanhelga all den rädsla och allt det lidande som var vardag för människorna i ett slutet Europa under krigen, det vore även att hämma framtida tillväxt. För om något har europasamarbetet visat vilket välstånd som följer när människor inte behöver vara rädda för att grannarna på andra sidan gränsen ska invadera.
Men även i Europa lever människor i rädsla. I Belarus – eller Vitryssland som det historielösa Språkrådet envisas med att landet ska kallas – har människor i huvudsak gått miste om de friheter som övriga européer sett växa fram efter världskrigen. Här är det dock inte frågan om ett yttre hot utan den egna regimen som manar till berättigad rädsla.
I Belarus styr den president Aleksandr Lukasjenko med järnhand sedan 1994. Landet betraktas av internationella organisationer som Transparancy International och Human Rights Watch som ett av världens mest ofria och korrupta.
När det hålls "val" i Belarus så vinner Lukasjenko med ungefär 80 procent av rösterna. De som demonstrerar mot det utbredda valfusket möts av batonger och frihetsberövande.
Vid presidentvalet 2006 stod paret xxx och xxx i folkmassan på Självständighetstorget i Minsk och demonstrerade. Det folkliga missnöjet, uttryckt i tiotusentals demonstranter, möttes av övervåld. Paret misshandlades och fängslades.
Det var efter detta som paret bestämde sig för att söka trygghet på annat håll. Av alla platser i världen hamnade de i Nyliden, Örnsköldsvik. Här köpte de ett hus för egna pengar och sedan tre år är Ångermanland deras hem. De har klarat sig utan offentligt ekonomiskt bistånd och vill nu inget hellre än att fortsätta utveckla sina liv i trygghet.
Migrationsverket och Migrationsdomstolen vill tyvärr annorlunda. Med motiveringen att bevisen för hotbilden är otillräcklig väntar paret och deras drygt ettåriga dotter nu utvisning. Uppbackade av byborna i Nyliden har familjen nu överlämnat en sista vädjan om att få stanna i Sverige.
Att bedöma enskilda asylärenden är en uppgift för myndigheter och självklart ska sådan ske utifrån saklig bedömning. Konstateras kan dock att mindre än 40 människor från Belarus beviljats asyl i Sverige sedan 2009. Detta trots att antalet sökande överstigit 1000 och att bevis för det generella hotet mot oliktänkande och oppositionella i Belarus inte är svåra att finna.
I september är det åter dags för "val" till parlamentet i Europas sista diktatur. Tyvärr blir detta sannolikt ännu en påminnelse om att Belarus är allt annat än fritt, och att en del av de människor som vågar ställa sig upp mot den auktoritära regimen kommer att behöva Sveriges skydd.


GABRIEL EHRLING

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons