Annons
Annons
Annons

Ett försvunnet ideal

Ledare

Bildning gör oss till bättre människor, bättre rustade att klara livet. Teater, musik, historia och litteratur ger gemensamma referensramar och perspektiv som är större än det egna.

"Klassresan börjar i klassrummet" är något så ovanligt som en tänkvärd kampanjslogan. Folkpartiet, länge med lite förakt kallat lärarnas parti, har i valrörelse efter valrörelse – och för den delen också mellan valen – fokuserat på skolpolitik. Det är en klok socialliberal prioritering. Skolan är det offentliga Sveriges viktigaste jämlikhetsskapande verktyg.

Tyvärr är skolan inte ett särskilt effektivt redskap. Klassresor börjar alldeles för sällan i klassrummet. Barn till högutbildade blir själva universitetsstuderande. Akademikerbarn väljer studieförberedande gymnasieprogram, och vandrar därefter vidare genom livet i föräldrarnas fotspår.

Under 1800- och 1900-talet såg både socialdemokrater och socialliberaler bildning och utbildning som grundläggande förutsättningar för klassresor. I arbetarrörelsens studiecirklar lärde man sig både att sköta föreningar och att läsa Marx. Liberaler drev under 1800-talet på för allmän folkskola, och senare för viktiga förbättringar av densamma.

Alla behöver inte bli akademiker. Det finns inget särskilt värde i att allt större delar av varje årskull tar sig igenom tre år på högskolan. I bildning, däremot, finns sådana värden. Bildning gör oss till bättre människor, bättre rustade att klara livet. Teater, musik, historia och litteratur ger gemensamma referensramar och perspektiv som är större än det egna.

I antologin "Bildningsresan", utgiven på liberala Bertil Ohlin Förlag och med tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och studieförbundet Vuxenskolan som avsändare, resonerar ett dussin debattörer om begreppet bildning och dess betydelse för vårt samhälle. En av dem, litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, valde för en tid sedan att lämna den svenska universitetsvärlden för Finland. Hon upplevde att hon inte längre kunde förutsätta att den svenska gymnasieskolan låtit de blivande studenterna bekanta sig med författare som Almqvist, Strindberg och Lagerlöf.

Skolpolitiken är naturligtvis en atlantångare. Det går inte att byta kurs över en natt. Förändring tar tid. Sex år med en folkpartistisk utbildningsminister är en droppe i havet. Från höger kan man skylla på att S förstörde svensk skola i ett par decennier. Från vänster kan man gnälla på nymoderat bildningsförakt eller att utbildningsminister Jan Björklund (FP) låter mycket, men åstadkommer lite. Och från lärarfacken hörs återkommande krav på höjda löner.

Men frågan kvarstår: vad hände med litteratur och bildning i svenska skolor? Hur har Witt-Brattströms studenter lyckats ta sig igenom gymnasiet utan att läsa Strindberg? Och – ett par följdfrågor: kan en skola som inte förmår undervisa eleverna i litteratur, filosofi och historia skapa klassresor? Vilken jämlikhet skapar en skola som aldrig gör barnens referensramar större än den bokhylla de råkat födas med?

Ida Thulin

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons