Annons
Annons
Annons

Café Sundsvall och konsten att bli större än sig själv

Ledare

En kväll denna sommar besökte jag en man som i sig är en kulturinstitution. I hans hem i Örnsköldsvik, ackompanjerade av klassisk musik och väggar dignande av kraftfull konst – satt vi för att tala om kultur, bildning och möten mellan konst och människa.

Mannen jag mötte var Arne Söderström, tidigare museiintendent i Örnsköldsvik och stående gäst hos Gunnar Arvidsson i SVT:s omåttligt populära Café Sundsvall åren 1983-1991.

Med svindlande två miljoner tittare var Café Sundsvall, en förlaga till antikrundan, en dundersuccé. Arne Söderström blev tack vare kombinationen av historiekunskap och dramaturgisk fingertoppskänsla snabbt mycket populär. Söderström lät en rikspublik möta allmogekonst, hantverk och berättelser som annars förblivit i byarna.

Om Café Sundsvall var Arne Söderströms tid i rampljuset så var Örnsköldsviks museum hans prövning, kall och passion. Övertygad om att konst ska kännas och beröra skydde Söderström allt vad silkesvantar och skyddsrep var. Sådant hindrade ju människor från konsten!

När politikerna i Örnsköldsvik var klena i sin övertygelse stod Arne Söderström alltid upp för att det även i en industristad som Örnsköldsvik behövdes höga kulturambitioner.

I en rik gärning framstår engagemanget för skolelevers kulturintresse som extra framsynt. Arne Söderström förstod att om de enda som får en relation till konsten sedan flyttar i väg för studier och arbete så är föga vunnet. Därför prioriterade Söderström särskilt eleverna vid gymnasieskolans yrkesförberedande program – de som i stor utsträckning skulle bli kvar. När Arne Söderströms namn nämns följs det därför ofta av lysande ögon och berättelser om när klassen fick följa med Söderström på exkursion i bygden.

Styrkan i Arne Söderströms gärning ligger i att han inte bara älskar konsten som sådan, eller för den delen endast bryr sig om människorna som konsten är tänkt att nå. Nej, han älskar både konst och människor, och värnar ömsint relationen dem emellan.

När det är dags att avsluta vårt möte har jag dragit efter andan åt berättelser om när ryssen härjade i Nolaskogs för 300 år sedan, förfärats över skildringar av häxprocesserna och skrattat gott åt Arne Söderström ordvitsar.

”En kopp kaffe” har med alla anekdoter blivit till en helkväll och Arne Söderström avslutar med uppmaningen att: ”Var inte rädd för nymodigheter, men kom ihåg var du kommer ifrån”.

När jag promenerar hemåt blir det uppenbart att en människa faktiskt kan bli större än sig själv. Att det går att leva vidare efter att den yrkesmässiga gärningen är avslutad. Ja, till och med efter att det egna hjärtat en dag slutar att slå.

Arne Söderström har med engagemang, kunskap och lekfullhet under årtionden fått människor till nya möten med konsten. Må hans vurm för ångermanländska hantverksmästare som bröderna Sjöströms i Flärke och Nils Strinning i Kramfors (stringhyllans skapare!) samt berättelser från Nolaskogs fortsätta att inspirera till konst- och kulturintresse.

GABRIEL EHRLING

Gabriel Ehrling är vikarierande politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons