Annons
Annons
Annons

Blundar för ojämlikheten

Ledare

I fredags presenterade EU siffror som visar att Sverige haft den största ökningen av andelen av befolkningen som riskerar fattigdom, efter transfereringar, 2005-2010. Det är en tydlig illustration av vilka konsekvenser regeringens nedskärningar av transfereringar som a-kassa och sjukförsäkring har fått. I dag har bara 36 procent av de arbetslösa a-kassa (2006 var andelen dubbelt så stor). Samtidigt har andelen svenskar som tror att sjukförsäkringen inte förmår ge en hygglig levnadsnivå ökat kraftigt.

Fredrik Reinfeldts svar på EU:s siffror? Han kritiserar, inte fattigdomen, utan EU: sätt att mäta den: "Vi tycker det är märkligt att man använder ett mått som straffar att vi har gjort det mer lönsamt att arbeta."

Det är inte första gången regeringen försöker trixa med statistiken för att försköna konsekvenserna av den förda politiken. Inte minst gäller detta arbetsmarknadsstatistiken, där borgerliga statsråd gärna framhåller att antalet sysselsatta ökat sedan 2006 - men "glömmer" att nämna att befolkningen vuxit ännu mer, vilket innebär att sysselsättningsgraden sjunkit.

De växande inkomstklyftorna tycks vara särskilt besvärliga för regeringen. Budgetpropositionens beräkningar av vilka grupper som tjänar på regeringens politik ser helt annorlunda ut än SCB:s statistik över det verkliga utfallet: medan SCB visar att den fattigaste tiondelen av befolkningen har lägre inkomster i dag än 2006, tjänar samma grupp enligt regeringens prognoser mångdubbelt mer än alla andra på politiken. Samtidigt som skattesänkningarna tydligt har gynnat höginkomsttagare, och SCB visar att klyftorna växer mellan alla inkomstgrupper, påstår Reinfeldts pressekreterare i en radiointervju att ojämlikheten inte ökar - om man bara räknar bort de fattigaste och de rikaste!

Mot denna bakgrund är Fredrik Reinfeldts kritik av EU:s relativa fattigdomsmått inte oväntad. Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU är sedan 1984 att den som har en inkomst lägre än 60 procent av medianen räknas som fattig. Det innebär att om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. På så sätt är det relativa sättet att mäta fattigdom nära kopplat till ojämlikheten. Och oavsett vad Reinfeldt påstår, så växer ojämlikheten i Sverige - för övrigt i en takt som hör till de högsta i OECD.

Varför är det då relevant att tala om fattigdom i relativa termer? Varför inte bara dra gränsen vid en specifik inkomst, och använda ett absolut fattigdomsbegrepp? Svaret är enkelt: för att relativ fattigdom spelar roll för människor. I alla rika länder påverkas människors livschanser av var i inkomstfördelningen de befinner sig.

Ojämlikhet i sig påverkar människors hälsa, deras livslängd, deras livssituation. Det är inte heller så att det bara är de absolut fattiga som har sämre chanser till ett bra liv än andra. Risken att exempelvis drabbas av en långvarig sjukdom, eller att dö i förtid, krymper successivt ju högre upp i inkomstfördelningen man kommer. Relativ social position spelar helt enkelt stor roll för individens hälsa och välbefinnande, vilket är välbelagt i forskningen.

Mått kan omdefinieras och statistik förvrängas. Men verkligheten talar sitt tydliga språk. Regeringens politik leder de facto till större klyftor, något som får stora konsekvenser för människors liv och hälsa. Vad än Fredrik Reinfeldt väljer att kalla det.

MARIKA LINDGREN ÅSBRINK

Marika Lindgren Åsbrink är biträdande sekreterare i Socialdemokraternas programkommission

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons