Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träden är tidens dröm

/
  • Det silvergrå trädet som lutar sig ut över tjärnen är en av Jonna Jintons favoritplatser.
  • En glänta bäddad med mossa är en plats för djupaste vila.
  • Jonna Jintons vinnarbild.
  • Träd och skog är viktiga motiv när Jonna Jinton ger sig ut med kameran.

De är inte så olika oss människor. Upprätta, rakryggade, med stadig bål och mångförgrenade armar som sträcker sig mot himlen för att fånga ljuset. De andas ut, vi andas in.
Träden växer i människans själ.

Annons

Den ljusa gestalten går före på en barrmjuk skogsstig, in i och ut ur solfläckarna som faller mellan de högresta granarna. Det doftar varm kåda och fuktig mossa; en ensam gransångares monotona dripp-dropp singlar mellan stammarna i sirliga slingor. Det är en av höstens sista varma dagar.

Med sitt långa blonda hår och sin späda, älvlika uppenbarelse kunde Jonna Jinton vara en dryad, en av de trädnymfer som befolkade antikens skogar. Varje trädslag hade sin egen dryad; fälldes trädet dog också nymfen. Så oupplösligt förenad med naturen är människan; dör träden dör också vi.

Jonna Jinton berättar om sina träd. Det stora gamla trädet som står på en udde vid Storsjön och är som en kär vän man gärna återser. Den torra, silvergrå stammen som lutar sig ut över tjärnen och speglar sig i vattnet, inte levande men inte heller död. Granen som är så stor att en omfamning inte räcker hela vägen runt.

– Det finns ett lugn i träden. De är som levande varelser, lite som människor. Jag är i skogen nästan varje dag, här hittar jag min energi och min inspiration, säger hon.

En svag vind drar genom trädkronorna. Tallarna viskar till varandra, de talar om det svala mörkret i jorden, om skalbaggarnas gröna glans och spindelgömmorna i barken, om regnets berusande glädje som stiger uppåt, uppåt i deras kroppar. Om ljuset de lapar med tusen törstiga tungor.

Träden lagrar tid. I dem ryms århundraden, när de växer får tiden en form. Träden är tidens dröm.

Jonna Jinton tittar uppåt, skuggar ögonen med handen. Hon lyfter kameran och tar några bilder. Skägglav hänger från grenarna, långsamt vajande i vinden; gammelgranarna tiger med blicken fäst långt borta vid horisonten. Vi flimrar förbi, snabba som dagsländor, ett glimrande prassel bara.

– Mitt liv är bara ett litet ögonblick i jämförelse med deras. Jag känner en stor respekt för träden, deras ålder, deras väsen.

Skogen finns på nästan alla Jonna Jintons bilder. Hennes blogg är fylld av poetiska naturscenerier där träden ofta har en framträdande roll. För några veckor sedan korades hon till vinnare i tävlingen om Sveriges bästa trädbild – ett ömsint fotografi där hon, iförd pyjamas och tjocktröja, lägger armen runt en gråsträv barkstam. En kommunikation så djup att orden inte räcker till.

En känsla av absolut trygghet.

Det är fem år sedan hon övergav storstaden för ett liv i Grundtjärn, för att följa sin dröm och leva nära naturen. Vardagen har långtifrån varit kantad av romantik – hon har frusit, burit ved, eldat, skottat snö, byggt på sitt hus. Men också bloggat, skapat silversmycken, målat tavlor, fotograferat norrskenet ovanför hustaken i byn. Fotograferat sina älskade skogar.

Jonna Jinton skriver på sin blogg:

"Jag har länge använt mitt fotograferande för att skapa en stämning av en sagovärld. En annan slags dimension, som jag ibland får till mig så starkt att det nästan gör ont, för jag måste uttrycka det. Som en djup längtan efter något jag inte kan sätta ord på."

"Jag insåg i morse att när jag befinner mig där, mitt i skogens magi, så blir den här världen alldeles verklig för mig. Det blir på riktigt. Och jag tror det kanske är därför jag gör det. Konsten blir som en slags dörr in till något annat. Något som tar mig närmare kärnan till livets mysterium och till en plats som känns mer levande än någonting annat."

Men skogen varar inte för evigt. Ibland hittar hon kalhyggen i stället för favoritskogar.

– Jag vet att skogen inte får vara i fred, att den kommer att avverkas. Jag har egentligen inget emot det, det är så med skogsnäringen, säger hon.

– Men det gör ont i mig. Det känns som om det är för många skogar som försvinner. Det finns värden i skogen och träden som vi inte ser, jag är helt säker på att naturen har en enorm påverkan på oss människor. Vi behöver det där lugnet som skogen ger oss, vi behöver det mer än bara pengar.

Skogen har alltid varit mer än bara en samling träd. I kulturer världen över har den betraktats med respekt; träden har symboliserat kosmiska sammanhang och livsformernas gemenskap. Skogen susar av årtusendens hemligheter.

Här står livets träd, med grenverk och rötter som förenar himlen med underjorden. Här strövar åldriga enter genom lövsalarna, avatarer rider på vinden, trädnymferna gungar i blåsten. Vid lägerelden i tidens begynnelse sitter den första aboriginen; han plockar upp ett ihåligt vedträd och lyfter det, fortfarande glödande, till läpparna. En ton blåser över världen, gnistregnet från den första didgeridoon skapar stjärnorna.

Och i Shakespeares skog – en förtrollad plats där okynniga andeväsen härskar – kan människan utforska sitt sanna jag. Upptågsmakaren Puck fnissar bland löven; han har kärleksdrycken redo. Vi rotdrar barnen för att de ska bli friska, ser troll kika fram under stenarna, hör vattenmannens sång ur djupet av den svarta tjärnen.

En oemotståndlig kraft drar oss till den plats där ljuset blir starkare.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse," skriver Tomas Tranströmer.

Gläntor finns det, trots att vi inte gått vilse. Plötsligt drar sig träden undan, kliver åt sidan och formerar sig i ring runt en öppen plats täckt av tjocka lager gröngyllene mossa. I mitten av gläntan finns en grund grop, lagom stor att kura ihop sig i; en mossmjuk lega för den som behöver vila från allt. Jonna Jinton lägger sig ned, hon passar precis.

Där, i nivå med marken, faller något på plats. Kroppen förlorar sin tyngd, sinnena utvidgas, det högljudda medvetandet tystnar gradvis tills det knappt andas alls. Bara skogen finns kvar, doften av långsamt förmultnande och spirande liv, det svaga mumlet i jorden, tätt intill örat. Solvärmen, och i den en svag klang av höst, som en malmklocka långt borta. En spindel, gigantisk vid det öppna ögat.

Det finns längtan. I sina anteckningar formulerar Czeslaw Milosz en önskan:

"Inte så att jag omedelbart vill bli gud eller en hjälte.

Bara förvandlas till ett träd, växa i sekler, inte göra någon illa."

Nej, kanske är träd inte så olika oss människor. De andas ut, vi andas in. Träden växer i människans själ.

Annons
Annons