Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Småstadsblues i samtidslitteraturen

+
Läs senare
/

Rubrikerna om småstadens hälsotillstånd är svarta. Men hur skildras den i svensk samtidslitteratur? Kristian Ekenberg läser romanerna som kretsar kring småstadens liv.

Den svenska småstaden lever ett liv i skymundan. Småstaden sitter inte i Skavlans fåtölj och fredagsmyser, har en succépod eller sjunger för "Idol"-domare.

Kultursidorna dryftar hellre intersektionalitet och vem som svek vem under Bokmässan.

Men skönlitteraturen har de senaste åren i skymundan ställt sig mitt på småstadens torg och grävt. Antingen som huvudtema eller som stark biroll.

En ny roman av Robert Wangeby (Thorén och Lindskog), ”Komma hem”, låter inte bara småstadsgatorna vara spelplats för dramat utan småstadens överlevnad är dess kärnkonflikt.

Den aktuella småstaden är Åmål, som redan när Elin skrek ”varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?” i Lukas Moodysons numera klassiska film fick bli ett skyltfönster för småstadstristessen. Robert Wangeby låter två hemvändande barndomsvänner slitas isär av småstadens framtidskval. Läraren Erik Peterson återvänder från Stockholm för att ta hand om sin sjuka mor och glider snart in i uppväxtens småstadslunk. När den bullriga affärsmannen Tomas Meander – som delar såväl omvärldsanalys som midjemått med Jan Stenbeck – återvänder, tinas den forna vänskapen upp, men den senares planer för Åmål får relationen att gnissla.

Han har köpt upp alla större affärsfastigheter i staden och ämnar rusta upp dem, chockhöja hyrorna, kasta ut de gäspande handlarna och sparka in Åmål i framtiden. De stora butikskedjorna ska in och ge livselixir till döende stadskärnor. Det som inte växer dör, får Tomas Meander konstatera.

Den svenska småstaden skildras som en plats som har nått kulmen av sin utveckling, att allt redan har skett och att blott förvaltande och mindre justeringar återstår. ”Nu är varje förändring en försämring, och det är inte alltid ett oriktigt antagande, men likväl följer att det nya, det främmande och det okända blir hot att avvärja för att kunna upprätthålla det goda som aldrig har funnits”, skriver Robert Wangeby.

Att det är två hemvändare som får sätta igång kriget om småstadens själ är inte en slump. Det är som om blicken måste komma utifrån, eller åtminstone ha andats den stora världens luft, för att småstadsskildringen ens ska vara möjlig. Den blicken finns i Elin Olofssons ”Då tänker jag på Sigrid”, Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” och Patrik Godins ”Gimokrönikan”. Så mycket mer imponerande då att kunna skildra småstadstristessen inifrån, som Felicia Stenroth gör i ”Indianlekar” (Norstedts, 2015), i vilken kusinerna Ebba och Judith fördriver långsamma sommardagar i en ort där förväntningarna om att någonting ska hända har slumrat in för gott. Pojkvännen Jonatan måste ge sig iväg till Norge och arbeta i ett iskallt lager för försörjningen och kusinernas halvhjärtade försök att lifta sig bort pyser ut i ingenting. I andra romaner som skildrar småstaden får en utomstående agent sätta igång en kedjereaktion som får händelselöshetens ballong att smälla, men Felicia Stenroth imponerar genom att dra ut på denna händelselöshet i det längsta.

Svenska kommuner utanför storstäderna är indragna i ett nollsummespel där den enas befolkningstillväxt blir den andras förlust. Kommuner måste sminka upp sig och visa sitt sötaste tandblekningsleende, dirigerade av en PR-general, för att få plussiffror i befolkningskolumnen. Bli ett varumärke eller tyna bort. En sådan tid innebär möjligheter för tjänstemän som tidigare levt undanskymda liv i kommunkorridorernas vrår, som de nämnda PR-generalerna som tidigare var anonyma informatörer.

En sådan roll spelar Dagny Rubin, Drottningen av Rottnevik i romanen med samma namn (Alfabeta förlag, 2014) av satirikerna Nanna Johansson och Kringlan Svensson. Rottnevik är en sömnig bruksort som kretsar kring ett tynande pappersbruk och den enda celebriteten som kan visas upp är ”den sorgligt bortglömda statarförfattaren Glas-Gösta Gustavsson”. I en sådan kommun, som lämnat industrisamhället för upplevelseekonomin men inte har några upplevelser att erbjuda, har Dagny Rubin den otacksamma rollen som kulturpolitiker. Livet blir inte mer spännande än att skriva en ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad – en ansökan som inte ens blir läst förrän den landar i pappersinsamlingen.

Dagny Rubin ser dock sin chans att äntligen få spela huvudrollen när ett filmbolag hör av sig om att få filma scener till en film med Harrison Ford i kommunen. Från bortglömd nolla blir Dagny ”filmbefäl” och Rottneviks megalomaniska diktator.

”Drottningen av Rottnevik” ger en bitsk och underhållande bild av småstadens villkor i det tidiga 2000-talet. Onekligen levereras en rad smärtsamma sanningar, men romanen lämnar också en bismak, för hur skriver man om småstadens dilemma utan att förlöjliga småstadsmänniskan?

I dagens identitetspolitiska klimat får kritik bara riktas mot den egna gruppen, och författarna till ”Drottningen av Rottnevik” försvarar sig med att de själva är uppväxta i småstäder, vilket ger samma fripass som svarta rappare har att använda n-ordet.

Patrik Godin, som har skrivit ”Gimokrönikan” (Bonniers, 2013), har själv flyttat från Gimo till Järfälla. Ännu en återvändare till brottsplatsen som gör upp med småstadens spöken. När jag intervjuade honom i samband med att romanen gavs ut, pratade vi om huruvida stockholmarna hade fördomar om livet i Gimo och andra mindre orter. ”Jag tror att det finns en bild av de gamla bruksorterna som inskränkta och fyllda av bittra, arbetslösa människor. Samtidigt finns det ett intresse i storstäderna för Sverige som det ser ut ute på landsbygden. En alternativ bild av Sverige som fascinerar.”

Balansgången är vansklig, för samtidigt som författaren inte kan von oben-raljera, får framställningen inte heller skönmåla. Att främlingsfientliga krafter samlar stora supporterskaror i tynande samhällen är ett faktum. Expos chefredaktör Daniel Poohl vaccinerar sig mot anklagelser om storstadssnobberi när han i semifiktiv romanform skildrar sin egen uppväxt i en liten bruksort i Dalsland och hur den egna antirasistiska kampen började. ”Som om vi hade glömt” (Leopard förlag, 2013) är en berättelse om vad som händer med den svenska småstaden under 1990-talets ekonomiska kris, när flyktingar kommer från kriget i forna Jugoslavien och blir syndabockar för att jobben försvinner i brist på förståelse för mer abstrakta makroekonomiska skeenden. De vuxnas fördomar ärvs av barnen som börjar lyssna på Ultima Thule. Fröna till blåsipporna som såddes då skördas i dag. Det som Daniel Poohl så effektivt målar upp är att en liten ort enkelt kan tippas över mot den mörka sidan. Främlingsfientlighetens politiska och ekonomiska struktur står redan och väntar när flyktingarna anländer, skinande och ny till skillnad från den rostiga industrin som lagts ner.

Småstaden är förvisso en glåmig plats i den svenska samtidslitteraturen, samtidigt är det lätt att glömma någonting – att dessa huvudpersoner faktiskt väljer att återvända.

Annons
Annons
Annons