Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Samiska skelettsamlingar och skövlad natur – brutalt om förtryckets mekanismer på Murbergets nya utställning

+
Läs senare

Skeletten är de tysta vittnena. "Lapp 1886" står det på en av de gula etiketterna. På en annan bild står en man i en talarstol gjord av sedelbuntar – han har kostym, slips och ett varghuvud med blottade huggtänder.

Anders Sunna och Michiel Brouwer framför ett samiskt skelett.

"Maadtoe" är ett sydsamiskt ord för ursprung, härkomst. Det är också titeln på Anders Sunnas och Michiel Brouwers stora utställning som nyligen invigdes på Länsmuseet Västernorrland.

Det är en hårresande upplevelse. Michiel Brouwers fotografier visar människoskelett upphängda på rad i en lagerlokal – samiska skelett, vittnesmål över den rasbiologi och rasism vars skugga sträcker sig ända in i nutiden.

Detalj från ett av Michiel Brouwers fotografier.

Det statliga rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet grundades 1922. Det fanns en stor partipolitisk enighet i frågan – Hjalmar Branting var en av de som stod bakom projektet – och medicinaren Herman Lundborg, som hade ett starkt engagemang i rasbiologiska frågor, blev institutets första chef.

Den fysiska svenskheten behövde inventeras, raser definieras och systematiseras; man sökte kriminalitetens benstomme, svaghetens hårfärg, det orena blodets kemi, dumhetens skallform. Lundborg reste många gånger till norra Sverige för att undersöka både levande och döda; samer och finnar ansågs vara två av de lägre stående "raserna".

– Det finns ett 40-tal kranier och skelett i Uppsala universitets samlingar. De här fotografierna är den enda synliga bekräftelsen på att de faktiskt existerar, säger Michiel Brouwer.

Instrument för skallmätning.

Upprepade gånger har samer rest krav på att deras döda ska få komma hem igen för att få en värdig begravning. Men ingenting har hänt; samlingarna omges av en monumental tystnad och en ovilja att beröra situationen.

Så skeletten hänger fortfarande kvar, på utställningen uppförstorade till övermänsklig storlek. Ett av dem tittar rakt ut i rummet med tomma ögonhålor, med trasiga tänder och siffran "98" skriven mitt i den söndersågade pannan.

En blick som bränner över tid och rum.

Michiel Brouwers fotografier berättar rasbiologins historia med klinisk realism – ett blänkande instrument för skallmätning, ett kluvet kranium. Det är föraktets och förtryckets utstuderade metodik, ett sätt att utplåna ett folk och ogiltigförklara deras historia.

– Rasbiologin ville skapa en bild av att det samiska folket var mindre värda. Det var en attityd som genomsyrade hela samhället, skolan, politiken. Det är en attityd som fortfarande inte försvunnit, säger Michail Brouwer.

Akkja fylld av sprängsten; i fonden en bild av exploateringens Lappland.

Anders Sunna tar samernas berättelse in i nutiden. Hans konst berättar om en pågående våldtäkt av naturen, av ett folk och deras historia; bilder av dagbrottens öppna sår och bolmande industrier möter en vackert beslagen gammal akkja som står ute i rummet, fylld av sprängsten.

På målningarna står varghövdade eller ansiktslösa män, iklädda kostymer och bruna uniformer, omgivna av sedelbuntar, med fanor i händerna och blottade tänder. I bakgrunden syns fjällen och de vandrande renflockarna, reducerade till genomskinliga skuggor; minnen av en fri vildmark, en plats där människa och djur en gång vandrade sida vid sida.

Verk av Anders Sunna.

Nu är den världen nästan förlorad. Samen på bilden kämpar mot en åtdragen tvångströja, vrålar i raseri och förtvivlan.

Anders Sunnas konst handlar om gruvdriften, om vindkraften, om rätten till naturen och en egen identitet. Den handlar om alla de kapitalstarka, om alla makthavare med lagen på sin sida – den lag de själva skrivit – som ser sameland som en svensk rättighet att skövla. Den handlar om samernas historia, om ett folk utan rättigheter att inneha egendom, utan rättigheter till sitt språk och sin kultur, ett folk som skulle tvångskristnas och försvenskas.

Detalj från en av Anders Sunnas bilder.

I en intervju samer.se tycker sametingspolitiker Sigrid Sagka Stångberg att de rasbiologiska idéerna lever kvar, inte minst med tanke på alla gruvetableringar i Sápmi:

– Det har följt med... att man tänker att vi inte är lika mycket värda. Sådant följer med i folks medvetanden i generationer, särskilt som det inte heller har stått något vettigt om samer i skolböckerna. De kolonialistiska tankarna fortsätter: ”Vi är större. De ska lära sig”.

Och visst är statsmakten, politiken och kapitalet större än en liten urbefolkning. När Björkhöjdens vindkraftområde i västra Ångermanland invigdes för ett par år sedan stod en samisk protestgrupp med svarta armbindlar på en höjd strax intill. En tyst protest i skuggan av de högtidliga talen, den festliga musiken, fyrverkerierna och de bubblande dryckerna.

När det är renbetesland som förstörs. När det är urgamla vandringsvägar som görs obrukbara. När den gemensamma naturen plötsligt är någon annans. När det är de sista resterna av en levande kultur som förgörs.

Konstverk av Anders Sunna.

En mansfigur med ett vrålande vargkranium symboliserar den hänsynslösa profitsjukan. Iförd bygghjälm och reflexväst står han på dumperhjul med taggtråd; mellan benen har han en röd, erigerad grävskopa. Han lyfter en skallmätare i triumf, under armen håller han en pärm med svartvita fotografier – rasdokumentation av samer.

Det är brutalt och naket, en svidande civilisationskritik skriven med brinnande bokstäver, en protest som vibrerar av vrede mot det förtryck som inleddes för så länge sedan och bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. En protest mot det våld och förakt som fortfarande finns där, men som så många vill skyla över och låtsas som att det inte finns.

Som att familjen Sunna, som fått kämpa för sitt existensberättigande i Tornedalen i generationer, i själva verket inte har några problem.

Anders Sunna och Michiel Brouwer framför en videoinstallation av en brinnande kåta med en k-pistförsedd same.

– Det rasbiologiska institutet lades ned 1958. Lappfogden lades ned 1971. Men tankegångarna är desamma, det är samma politik och samma strukturer. Tjänstemän som sitter fast i gamla mönster, säger Anders Sunna.

Tvångsförflyttningar, beslagtagen mark, föråldrad lagstiftning, vägskyltar på samiska som skjuts sönder, människodockor iförda samiska kläder som hängs upp i snaror. En realitet för dagens samer och en konflikt med hundraåriga rötter som fortfarande är djupt infekterad.

En konflikt där samerna aldrig haft rätten på sin sida.

Fotnot: Utställningen visas på Murberget i Härnösand fram till den 20 augusti.

* * *

Läs mer kultur och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Mer om Linda Lasson: Hon ger naturen röst - Linda Lasson skildrar en skövlande samtid

Konst: Hans Hedbergs sjöborre återvänder hem till Örnsköldsvik

Krönika: Gör som landstinget Västernorrland – lägg ned sjukvården och rasera ett samhälle

Landsbygdsromantik? Nej, nu är det Dags att sluta med storstadsromantiken

Fler krönikor: Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra lögner

Annons
Annons
Annons