Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Rymden som ger tröst – Katarina Östholm om en jubilerande Aniara och gåtan ingen lyckats lösa

+
Läs senare
/

"Vi har älskat stjärnorna alltför mycket för att frukta natten".

Inskriptionen på gravstenen, rest över ett par amerikanska amatörastronomer i Wisconsin, fångar in den stjärnklara midvinternattens känsla av undran och förundran.

Universum är den mest storslagna gåtan av alla. Almanackor i sten har byggts efter rymdernas strålande karta. Profetior har uttalats, krig har startats, världshav överseglats och sjukdomar besvurits, allt med himmelsk hänvisning.

Otaliga är de gudaboningar som byggts, balanserande på stjärnornas smäckra silvernålar; darrande ljusårsspjut som sticker hål i det kosmiska mörkret och landar med spetsen på jorden.

Som ung tog jag spegelteleskopet på axeln och klättrade upp på den lilla träplattform pappa byggt på garagetaket. Det var vinternätter då stjärnorna kom närmare än annars; teleskopets vidgade pupill fångade upp Jupiters månar och Saturnus ringar, lät ana den ovala formen hos Andromedagalaxen och förvandlade stjärnhopens disiga plump till ett hisnande glittergitter av tusentals stjärnor.

Mina barnsliga anteckningar i loggboken berättar om en upptäcktsresa mer i den inre rymden än den yttre. Stjärnhimlen var en saga; jag broderade med vetenskapliga benämningar jag inte behärskade, fabulerade om resor mot oändlighetens yttersta gräns. Jag seglade på stjärnbruset ända bort till dubbelstjärnesystemet Mizar i Ursa Major, tog en avstickare till Benetnasch av den första magnituden och dök ned i Plejadernas reflektionsnebulosor; glömde nästan andas i detta det klaraste av alla ljus.

Rymden ingav tröst och förhoppning. Livet var så litet och skört, en obetydlig gnista som flammade upp och försvann. Min egen kropp var stjärnstoft. Vad fanns det då att vara rädd för, att sörja över, att tvivla på, att längta efter?

I dag är stjärnornas svall inte längre gudarnas och myternas domäner. Vetenskapen har tagit över rodret och byggt en farled kantad av matematikens tryggt blinkande fyrar.

Ändå står vi handfallna inför den slutgiltiga gåtan – hur kan ett helt universum födas ur något som är mindre än ingenting? Vilken kraft ger materien liv, som vi förstår det, och låter medvetandet vidgas till den punkt när kosmos kan öppna ögonen och titta ut på sig självt i förundran? Med Carl Sagan som ciceron blev perspektiven plötsligt ofattbara.

Rymden har varit – och är fortfarande– ett omhuldat tema för författare, konstnärer och poeter. I år är det 60 år sedan Harry Martinson skrev sitt diktepos Aniara och tog steget fullt ut i en förening av rymden, döden och människan.

Eposet är en lika mäktig som märklig skildring av mänsklig skaparkraft och destruktivitet, en allegori över liv och död, tid och rum, tro och vanmakt, hjärtats värme kontra den kosmiska dödskyla som väntar vid resans slut.

De existentiella frågorna var perfekt förpackade för en drömmare och stjärnälskare i nedre tonåren. Jag kunde läsa in mig själv och människorna omkring mig i den dansande Daisi Doody, den allseende Miman, den grymma Chefone. Jag kunde vara "granitens vita gråt" när jorden brändes till aska och Miman dog av sorg. Även jag kunde se den sista explosionen – där ljuset var så bländande att hela skallen blev ett öga och man såg med nacken.

Sorgespelet Aniara har åldrats. Språket är omständligt, terminologin obsolet. Men farhågorna, frågeställningarna och människans hotande undergång är densamma som för 60 år sedan, och det är fortfarande storslagen poesi.

Jag lutar mig tillbaka, lägger upp fötterna och tar fram en tummad upplaga ur resväskan – en av de tio böcker jag tagit med på den sista långa färden ut i rymden. Biljetten är enkel, det finns ingen återvändo.

Och utanför fönstret snurrar stjärnhimlen sakta förbi.

Annons
Annons
Annons