Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polisarbete och långa serier

Annons
Polisarbete och långa serier

Deckarspalten

Polisromanen har egna ramar inom deckargenren. Oftast realistiska beskrivningar av officiella undersökningar. Tyngdpunkten ligger på metodiskt fotarbete, dörrknackning, tursamma tips , chefens administrativa jävelskaper och oändligt pappersarbete. Georges Simenon startade subgenren med kommissarie Maigret 1931 och fortsatte med ytterligare åttio romaner om den tröge och oromantiska kommissarien.

1956 skrev Ed McBain Cophater och den första boken om 87:e och genren fick sin utformning av arbetarklass och gräsrotskänsla där teamet är viktigt. I Sverige skrev Sjöwall & Wahlö om teamet runt kommissarie Beck som fortfarande filmas trots fyrtio år sen debuten.

Men McBain är fortfarande "still going strong" och Sista dansen är hans femtionde bok om 87:e. Steve Carella och Meyer Meyer undersöker mordet på en pensionär. Spåren leder genom neonljusens olagliga och lagliga glädjekvarter. Glädjeflickor, musicalflickor och stora pengar blandas i denna McBain-cocktail. Stilsäker dialog och en bra intrig i händerna på en mästare. Det är aldrig fel att läsa McBain.

Polisromanen i dagens Sverige skrivs numera av lite tråkige Nesser . Mankells kvirrande Wallander finns också. Av kronprinsarna är Åke Edwardsson mest namnkunnig och upp på TV-skärmen under hösten kommer kommissarie Winter. Inte trött, inte gammal men karriärfarten kolliderar med papparollen. Dialogen är Edwardssons starka sida fast hans sista bok Himlen är en plats på jorden bygger inte upp spänningen trots det gångbara pedofilgreppet. Norstedts förlag passar på och ger ut fyra titlar.

Underskattat namn är Palmespanaren Hans Holmèr med drygt 10 titlar och han säljer förmodligen bra. Sist är Blodshämnd och som vanligt skildras den grymma verkligheten genom teamet Loppan, J 35 och Garbo när en 7-årig flicka mördats. Två häktas och en döms mot sitt nekande och fadern utkräver hämnd. Holmér håller den stilsäkraste tonen i sina dialoger bland dagens svenska polisromaner . Har oftast en stark början och träffande miljöbeskrivningar men han hafsar emellanåt.

Arne Dahl är en pseudonym med 68-stuk som skriver mycket bra. Europablues är den fjärde i en serie på tio böcker om A-gruppen. En grupp poliser som bekämpar internationell brottslighet. Ett antal kriminellt belastade hallickar dör på ett osedvanligt grymt sätt med metallnålar inspikade i hjärnbarken. Samma mordmetoder används på kontinenten och då får A-gruppens Kerstin Holm, Paul Hjelm och Arto Söderstedt ta vid. Åldrande nazister finns också med i häxbrygden av gamla oförrätter, öststatsprostitution och dagens militanta pacifister. Vrede och humor grundat på ett starkt engagemang.

Ian Rankin är Skottlands bidrag till polisromanen och hans sista heter Förlorade själar .

Kommissarie Rebus är en mycket mänsklig person med många fel och brister fast ihärdig som en bäver när han får upp spåret. Naturligtvis försummar han flickvännen för jobbet. Hans rättspatos driver honom att gå utanför reglerna emellanåt. Nu hjälper han en gammal flickbekant vars son försvunnit. Inga machotakter hos Rebus utan segt fotarbete dag och natt. En klassresa genom det rika och fattiga Edinburgh. Från "upper crusts" sjabbiga orgier till pubens enkla ölhäveri. Från barnhemmens våldtagna pojkar till de självbelåtna samhällets stöttepelare som inget vill veta. I bakgrunden lurar en seriemördande sociopat som spelar ut polisen och media mot varandra och Rebus är bytet. Ian Rankin läser man inte fort utan med eftertänksamhet och väl värd den uppmärksamhet han fått

Jag försökte läsa James Ellroys setiotalsepos 6000 kalla om Kennedymordet men gav upp.

Hans staccatoliknande faktaspäckade experimentella stil är som att dricka vatten ur en högtrycksslang. Passar inte mig.

Lars-Åke Frykholm
Annons
Annons
Annons