Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Philip Teirs svidande vidräkning med den självgoda medelklassen

BOK: Crister Enander läser Philip Teirs "Så här upphör världen" och blir djupt imponerad.

Skolan är stängd. Igenombommad är det rätta ordet. Den stora gården, annars full av elever och kompisar som skriker och skrattar, ligger fullkomligt öde. Den ser skrämmande ut med sin rent av hånfulla tomhet. ”Som om dagarna efter ett terrordåd”, tänker han för sig själv men jagar snabbt bort tanken. Det är ännu inte varmt i luften. Men så fort solen tittar fram slår sig människor ner på bänkar, trappsteg eller ännu hellre på något av de få kaféer som redan öppnat sina uteserveringar.

Något har hänt. Det mesta är nästan som vanligt, det är snudd på sig likt. Men inte helt. Inte som det brukar. Anton, som just fyllt tio år, hemsöks av en ovanlig oro, han får som föraningar om att denna sommar bär på något otäckt.

Philip Teir skriver med vibrerande nerv i språket, menar Crister Enander. Foto: Elias Korpak

Det finns en främmande lojhet i själva luften mitt inne i Helsingfors centrala delar. Stegens takt har ändrats, alla tycks sakta ner. Klackarna smattrar inte mot trottoarerna som de brukar. Ingen verkar längre ha bråttom som för bara en vecka sedan. Sommarlovet har börjat. En hoppfullhet, en vibrerande förväntan, finns i luften.

Själva ska de åka iväg. De ska åka tillJakobstad. Där finns ett, som barnen i alla fall envetet hävdar, gammalt ruckel som de ska bo i under hela sommaren. Det har stått tomt och övergivet de senaste femton åren. Naturen har börjat ta över det lilla huset. Platsen kallas ”Mjölkviken” – vilket också blev titeln på Julias första roman. Hon är författare, och det är en starkt bidragande orsak till att hon till slut gick med på att vara på detta lantställe under semestern. Hon ligger i startgroparna för att skriva sin tredje roman. En viss press, en stark och störande förväntan känner hon av. Den finns där hela tiden, tätt intill.

Här finns ju ingenting att göra klagar dottern Alice redan första dagen då hon inser att inte ens hennes mobiltelefon har täckning. Erik, pappan, svarar ”Jag vet inte, det måste ju ni hitta på. När jag var barn hade vi alltid tråkigt. Det är bra för barn att ha tråkigt.” ”Du menar att vi är här för att ha tråkigt?”Replikskiftet följs av en märkligt tafatt lovsång över kreativiteten och dess möjligheter.

Det står tidigt klart i Philip Teir nya roman ”Så här upphör världen” att det är fadern som vill att de ska fira semestern vid Mjölviken utanför Jakobstad.

Anton, å sin sida, är rädd för det mesta. För skogen. För vattnet. Från ljuden han hör. För det gamla huset. Alltmedan hans tre års äldre syster, Alice, är frimodig och nyfiken. Anton söker ständigt hennes sällskap för att slippa ifrån sin rädsla och krypande skräckkänslor.

Det är en ordinär familj. Philip Teir skildrar den med driven skicklighet och en fängslande mild intensitet. Språket är lysande. I sina bästa stunder påminner Philip Teir om Hjalmar Söderberg. Och när sprickorna i deras samliv börjar bli synliga förmår Teir skildra ett förlopp med en precision som är rentutav – ursäkta klyschan – gastkramande och djupt oroväckande.

Stämningarna tränger sig på, nästan smyger fram och inger en falsk trygghet till den stund då ingenting längre går att dölja.

Redan första dagen på den långa lediga sommaren får Erik ett telefonsamtal från arbetet inne i Helsingfors. På det stora varuhuset där han varit anställd flera år hade de personalmöte några dagar före semestern. Ledningen meddelade att de måste skära ner på personal, de måste spara. Nu får Erik veta att han har fått sparken, visserligen med en bra lön under den första tiden.

Normaliteten rämnar, flaga för flaga.

På ett plan är ”Så här upphör världen” en svidande vidräkning med den självgoda medelklassen och dess förställningar och hycklande lögner, och inte minst den dyrkan av yta och statussymboler som tycks finnas där i stället för ett autentiskt och äkta liv som, trots allt, de flesta skulle vilja leva. Men Teir gör det med en mildhet, en stillsam förståelse, som är försonande, men som därigenom blir desto mer drabbande.

Sprickorna i deras förhållande går inte längre att dölja. Deras osanningar, deras svek och lögner avslöjas genom omständigheter ingen kunnat förutse.

”Så här upphör världen ” är en roman som konfronterar och med skildrar denna familjs början till undergången.

Det sker med en vibrerande nerv i språket. Stämningarna tränger sig på, nästan smyger fram och inger en falsk trygghet till den stund då ingenting längre går att dölja. Jag är djupt imponerad.

Crister Enanderenander@kajen.com

*

LITTERATUR

Philip Teir

”Så här upphör världen”

(Natur & Kultur)

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons